Egen symaskin

Elsa Schærström

Där hade kusk från gods och större gårdar brukat hålla. För sin inre syn såg hon honom kånka

på hennes symaskin och lyfta upp den på vagnen.

Och så hade hon själv samlat ihop kjolarna och klättrat upp och satt sig bredvid honom.

Hatten hade hon balanserat högt uppe på den invecklade frisyren, och hon hade suttit mycket rak – det syntes minsann att här kom sömmerskan, och inte vilken sömmerska som helst, utan mamsell Elise Adolfine, den första i trakten som hade symaskin.

Det var roligt att tänka på den tiden, då hon var anlitad av professorsfruarna och godsägarfruarna. Fjorton dagar brukade hon stanna på de större ställena, sydde till frun och barnen, blev uppassad med mat och hade eget rum för natten samt, mycket viktigt, fick 35 öre per dag.

Så det var väl klart, att hon tackade nej, när Nils friade. Inte ville väl den som hade egen inkomst, binda sig vid en blivande skolmästare! Han hade småningom gift sig med en klockardotter från trakten, en som knappt hade hemgift, och sen hade det blivit år och barn, år och barn, pojkar allihop, hade hon hört, och pojkar skulle ju kostas på och få utbildning. Ja, ja, nog gjorde hon rätt den gången.. Fast ----- det hade ju varit tomt ibland. Ja, inte till en början, när kunderna krusade för mamsell Elise.

Men nu. Rätt ofta.

Se, nu var det ju andra, som hade symaskin och som följde med de nya moderna. Som om inte de gamla skulle duga! Man såg ju ibland bilder i bladet av drottning Sofia, vår egen kungscha, och drottning Viktoria av England, och inte ändrade de stil! Nej! Mamsell höll envist fast vid de modeller hon lärt sig som ung flicka. Och så miste hon kunder, den ena efter den andra. Nu var det mest att ändra och sprätta upp sidosömmarna och fälla in en skarv, när fruarna blivit för omfångsrika. Nästan aldrig blev hon anlitad att sy nytt nu för tiden.

Och inkomsterna sjönk.

Mamsell uppsköt att tänka på nuet och unnade sig att ännu en stund drömma sig bakåt i tiden. Tänk, vilken tur det var, att hon tidigt fått lära sig sy! Redan vid tolv års ålder hade hon varit skicklig med sax och nål, och när föräldrarnas gård brann ner till grunden, fick hon anställning hos en sömmerska i Lund, slet hårt under långa arbetsdagar, sydde för hand "utstofferade" toaletter, sov i en skrubb om natten, sparade lönen, och när hon som den första i bygden köpt symaskin och "satte upp eget", var hon känd för sin skicklighet, i vida kretsar.

Det var nu man började kalla henne "mamsell".

Men det var förr. Nu stod hon på trappan och såg över den lilla gården genom portvalvet mot gatan, där kusken hållit en gång i tiden. Det var högsommarvärme, fast man var i slutet av augusti. Gårdsplanen framför henne grönskade, man kunde knappt se kullerstenarna för groblad och rölleka och kamomill. Värdens höns sprätte och skrockade, katten låg bakom slipstenen och låtsades sova, men följde genom ögonspringorna allt som skedde. Mamsell betraktade med välbehag rosenbusken i hörnet; doften från blommorna behövdes förvisso för att trolla bort den avskyvärda stanken från de två dassen.

Förr hade värden haft gris också, men det var slut med det nu. Gris hörde hemma på landsbygden, ansågs det.

Nåja, landsbygden var ju inte så långt borta. Mamsell bodde två kvarter från domkyrkan. Ytterligare något kvarter åt söder, och stadsbebyggelsen tog slut.

Förr hade det hänt, att mamsell hade packat i en kaffekorg och så hade hon och den gamla skolmästaränkan, hennes granne, gått ut och satt sig i gräset för att njuta i solskenet.

Men nu hade ingen av dem pengar till extravaganser. Änkan, mor Brita, hade för ett halvår sedan mist sin son, som varit hennes stöd. Nu var framtiden mörk för henne, liksom för mamsell. Det var svårt att vara ensam, gammal och fattig.

En kärra skramlade förbi med kusk och fyra ynglingar korgar och väskor. Bak på vagnen hängde, som brukligt var, en säck, sannolikt full med strumpor, som skulle räcka hela terminen. Ja, ja, höstterminen nalkades, studenterna återvände.

Mamsell kände det där sticket igen.

Att ha en son! Att ha någon att tänka på och sörja för!

Kärran passerade och tystnaden sänkte sig åter över gården.

Mamsell stod kvar på trappstenen och funderade. Visst hade det varit motigt förr och ändå ordnat sig. Inte brukade man i hennes släkt ge sig i första taget, hur mörkt det än såg ut. Åter tänkte hon på eldsvådan. En enda sak av allt bohaget hade räddats undan lågorna och det var moderns spinnrock. Fadern hade försvunnit dagen efter branden. Amerika, sades det. Han hade aldrig mer hörts av. Modern försörjde sig och yngste sonen med att spinna till folk i bygden, de två äldsta sönerna, Magnus och Mikael, tog tjänst hos bönder och kom sedan till yllefabriken, och Elise sydde ju.

Mikael var nu gift och hade stugan full med barn. Magnus var också gift, rikt gift men barnlös. Ja, han hade ju ett par tvillingar före rika äktenskapet, och dem sörjde han för. Hans mor hade passat dem, då de var små, och Elise sydde kläder till dem. Magnus betalade rejält för moderns och systerns hjälp.

Nu var modern död sedan några månader tillbaka och pojkarna bodde sedan ett par år hos far och styvmor, hur det nu kunde gå, tänkte Elise.

Inte var det väl så lyckligt alla gånger.

Elise funderade vidare. Skulle hon och skolmästaränkan kunna dela ett rum och kök? Det skulle väl gå, fast om det kom kunder måste hon, Elise, få disponera rummet. Utgifterna måste ju pressas ner, på något sätt.

Plötsligt lyfte katten huvudet, som den vilat mot tassarna. Något hände igen. Det var brevbäraren som kom. Förra gången brevbäraren hade ärende till gården var för ett par månader sedan, och då var det ett sorgebrev: det var det brevet som meddelade, att änkans son var död.

Vad var det nu för brev som kom?

Det var inte ett brev, utan två. Båda till Elise. Hennes hjärta bultade och hennes händer darrade.

Brev! Vad man kan hinna tänka mycket, medan man sprättar upp kuvertet.

Hon tog breven in till sig. Mycket rak, trots spänningen, satte hon sig att läsa. Det första var från – Nils! De hade inte växlat ett ord, varken talat ord eller skrivet, på 20 år, inte sedan den gången hon tackade nej till hans frieri. Och så nu, ett brev.

Att hon inte med en gång känt igen hans handstil! Ingen skrev så vackert som han. Hon hade ju fortfarande kvar de brev han skrivit till henne i ungdomen, då han skildrade sin hemby. Nu skrev han, att det var dags för hans två äldsta söner att börja sina studier i Lund, och han undrade om mamsell kunde skaffa dem ett rum; bra vore, om de kunde få bo och äta på samma ställe. Det var väl inte så att mamsell själv hade rum att hyra ut? Pojkarna var snälla och välartade. Tydligen utgick han ifrån att han fortfarande var välbeställd, sömmerskan i ropet, med stor kundkrets.

Mamsell Elise Adolfine, eljest så rak, stolt och effektiv, kröp ihop och grät. Hon tänkte på hur det kunde ha varit. Och hur det var.

Slutligen rätade hon upp sig. Hon måste väl läsa det andra brevet också.

Det var från brodern Magnus i Borås.

Han skrev, att tvillingarna skulle börja studera i Lund och behövde någonstans att bo. Han hade därför köpt ett gammalt hus, som han hade sett, då han var i Skåne i samband med moderns begravning. Det låg på Helgonabacken, inte långt från det stora kyrkobygget som man höll på med där, Allhelgonakyrkan skulle den ju heta. Huset var slitet och illa medfaret men det rymde flera små rum och var byggt i två våningar. Rummen skulle han naturligtvis hyra ut, ja först skulle tvillingarna ha rum, men där var plats för åtminstone sex-sju pojkar till.

Han frågade nu, om Elise kunde tänka sig att flytta dit och bli värdinna i huset (hyrestant skrev han lyckligtvis inte) och se till de unga hyresgästerna. Han skulle också städsla en piga, för det blev för mycket för Elise att bära in tvättvatten och ut slaskvatten och städa alla rummen. Men kunde hon åtaga sig att laga maten till dem, åtminstone morgon- och kvällsmål?

Nu grät den vanligtvis så sturska Elise. Hon grät av glädje. Ett under hade inträffat. Hon tog sitt parasoll och sin ridikyl, nöp graciöst i kjolen och gick ut på gatan. Först skulle hon gå till Helgonabacken och titta på huset, som skulle bli hennes hem, och sedan skulle hon köpa en påse skorpor. Och när hon kom tillbaka, skulle hon bjuda skolmästaränkan på kaffe, med dopp!

Och så skulle hon fråga änkan, om hon ville flytta med henne till Helgonabacken och hjälpa henne med hyresgästerna.

Hon var mycket rak i ryggen, där hon gick i sin inte helt moderna kjol. Hon gick och tänkte på sitt namn. Av alla bondungarna i byn var det bara hon på sin tid, som fick två namn. Inte vilka namn som helst heller, utan riktiga grannlåtsnamn. Hennes mor hade sagt när någon vågade fråga om det fina namnet, att har man bara ett fint namn, så försöker man leva upp till det också.

Elise Adolfine kände, där hon gick, att namnet alltid passat henne perfekt.

**************************

Elsa Schærström (1922-1999), lämnade efter sig en omfattande dokumentation om släkten. Här berättar hon i novellform om sin morfars syster Elise (1859 - ?) på grundval av sin mors minnen.