TANKAR KRING 30-ÅRSJUBILEET.

Vi har samlats för vårt 30-årsjubileum i nostalgins tecken. Vi har haft framgång i det vi gjort. Det är lätt att i det läget berömma sig själv. Eller hur? Rentav en svår avvägning? Men det är trots allt med viss berättigad stolthet som man ser tillbaka. Varför inte?

I ett tidigare bidrag till NOS (1993) har jag berättat något om hur den första resan kom till, den till Island på hösten 1972. Det var nämligen den som gjorde att både FNSiN och andra föreningar bildades. Jag skall återberätta det hela på ett nytt sätt. Observera att jag inte alls sneglat på den gamla artikeln. Vill ni får ni gärna kolla hur minnet förändras -om det nu gör det- på tio år!

Jag och kamraterna Anders Widell och Björn Albino från Götene i Västergötland gick vår första egentliga fjälltur 1970. Vi skulle leta efter kalkstråk mellan Ikis- och Mavasjaure i Norrbottensfjällen. Bakgrunden låg i mitt intresse för grottor, redan 1966 kanaliserat till SSF (Sveriges Speleolog.-Förbund). Vi åkte upp från Umeå och Gammlia till Fauske första augusti, när dimmorna steg ur Umeälven. Till Sulitjelma kopperverk tog vi ett litet skrangligt tåg och fortsatte över gränsfjällen. Alla tre hade vi läst vår Tolkien redan då och i det murriga och föga gästvänliga vädret tolkades de svarta och hotfulla portalerna framför oss som Mordors land där skuggorna ruva.

Vi genomförde det hela på ungefär en vecka. Det var mycket magert med grottor, men en del mera ytliga karstfenomen fanns. Vi gick via några kåtor, fortfarande med skohöpilkar hängande i taket, ved inburen och tändstickor omsorgsfullt instuckna (och allt fanns kvar eller var förnyat när vi for), och några öppna tältplatser på kalfjället. Därefter passerade vi vid den första björkskogen Ikisjaure tomma sommarviste där professor Israel Ruong föddes och delvis växte upp. Därifrån kom vi genom björkdalen ut till Mavasjaure.

Där skulle vi röka efter båt. Det hade ingen av oss gjort förut. Det verkade vara långt över vattnet till Mavas sameby. På det vanliga stället där stigen kom ut tyckte jag –ovanligt listigt- att en grå rök borde synas dåligt mot den ljusa bakgrunden. Vi drog oss därför trots tröttheten mot några näs i sjön några hundra meter mot norr. Där fann vi en gammal härdplats som vi fyllde med småved, eldade på, och så småningom mossa. Men det kom ingen båt! Till slut tröttnade vi på att bara vänta. Vi hoppade i vattnet för första gången (tror jag). Det var då Anders tjoade: -Vi far till Island nästa sommar. Där finns ju heta källor!

Samtidigt hörde vi ljudet av Lars Evenströms utombordare från andra sidan, först svagt, sedan allt starkare. När båten kom fram hade vi klätt på oss. När Lars såg oss blev han lite konfunderad och rev sig i skallen. Han hade sovit middag och missat oss. Men vi hade eldat på den plats där samerna själva brukade röka efter båt. Nu fanns det inga samer kvar däruppe. Men några turister hade han inte väntat sig där.Tuppkammen reste sig lätt. Tack för det, Lars (som är avliden sedan många år)! Den samhälleliga behållningen av vandringen infann sig under den följande kvällen och en halv natt då mor Petrine gav en kortkurs i glödstekt röding och hjortron med getmjölk och Lars introducerade oss grundligt i livet i fjället och den samiska kulturen. Jag lade särskilt märke till att höll kåtan varm genom att elda ytterst lite på bara ett vedträ åt gången som han vred i överensstämmelse med luftdraget. Därefter gick vi tillbaka över gränsen till Norge med, som jag minns bara en ytterligare men mycket kylslagen övernattning som följd. Någon (jag nämner inte namnet) hade drabbats av lappsjuka, så det gick lite för fort....

Det blev ingen resa 1971. Däremot 1972 då en spritstencil distribuerades i vissa kända kretsar runt landet, inte minst på studentkårerna. Vi blev till slut 25 som for till Reykjavik. Jag träffade min blivande livskamrat och fru för första gången på Torslanda.

Vi hade varit på Island under två fina veckors bussresa på sydvästra Island när den avslutande veckan var inne, och vi bland annat besökte Heimaey på Vestmannaeyjar. Vi kom dit med båt när mörkret fallit och det blåste ordentligt. Någon kilometer från hamnen hade vi planerat slå upp tälten på en kraterliknande slätt. Bergen runtom tycktes bilda ett skydd. När vi hade travat runt en stund fann vi att det inte alls blåste minst under bergen utan snarare i mitten. Där slog vi oss ned. På morgonen dunkade det i tältduken på något tält. Någon kikade ut och fann en golfboll i gräset.Vi fann att vi hade slagit oss ned på samhällets golfbana. Några meter från det yttersta tälten hade schakt tagits upp för utgrävningen av det som i varje fall en del fortfarande tror är Islands äldsta dokumenterade nordbogård!

Till vår samhälleliga plikt hörde också ett besök hos kommunledningen. Vi intervjuade ordföranden och fick värdefulla uppgifter. En del gällde torskkriget med England, som då var på gång. Om det skrev jag senare en artikel i en dagstidning. Några månader senare kom det kända vulkanutbrottet på Heimaey. Befolkningen fick evakueras. Jag minns att jag skickade ett telegram till kommunen. Just då kunde jag inte komma på något bättre än att citera de bekanta orden ur Völuspa. När jorden har gått under så kommer en ny jord att uppstå:

Voluspa-dikten

"Sér hón upp koma
öðro sinni
iörð ór ægi
iðiagrona
falla forsar
flýgr örn yfir
sá er á fialli
fiska veiðir".

Innan folket på Heimaey kunde komma tillbaka och gräva ut sina hus ur askan behövdes monteringsfärdiga trähus på fastlandet som åtminstone till en stor del donerades av Sverige (jag tror 500 från Götene Trähus). Vid ett långt senare tillfälle tackade kommunordföranden i svensk TV för den hjälpen och tillade (ungefär):

- Jag kommer också särskilt ihåg en hälsning som vi fick från en svensk grupp som hade besökt Heimaey före katastrofen. Det finaste var att de citerade från vårt eget språk och från vår egen nationaldikt…

Föreningen bildades 1973, två år före segern för Vietnams folk. Tidens radikala strömningar var, som vännen och nuvarande ordföranden, Anders Schaerström redan påpekat, en stark faktor även för oss. Jag själv var tidigt ute med stödet för FNL i Sydvietnam (1964). Sedan missade jag personligen många av de små, men frigörande, aktionerna. Till exempel gällde det almstriden i Kungsträdgården. Då var jag i Kairo. Jag missade även det västtyska ambassaddramat och en del andra dramatiska händelser hemma. Det var en tid mellan 1969 och 1973 då jag oftare var i Afrika än hemma. Men det gäng som varit på Island tillsammans bildade ett nätverk. Det kom att starta flera föreningsembryon med skilda utgångspunkter.

Ideerna för Stockholmsdelen var i och för sig mina egna, men de fick ett mycket starkt gensvar. Första mötet hölls i Stocksund i en stor lokal i ett kollektiv.

Founding members var främst jag, min nuvarande fru Kristina Drake, vännerna Ronnie Jensen, Eva Rudberg och Bosse Riddarström. Jag tror att ungefär 25 personer var med då. Sen ändrades en en hel del inför det konstituerande mötet inne i stan. Från början hade vi tänkt oss att heta Nordisk Natur. Men flera av oss reagerade inför associationerna från begreppsparet arisk/nordisk. Dessutom var det ju inte bara naturen som skulle engagera oss. Och så ville vi ju vara tvärfackliga. Det var Eva Rudberg som föreslog det betydligt mera adekvata Natur och Samhälle i Norden. Vi skulle ju verkligen försöka att se både natur och samhälle. I `samhälle´ ingick naturligtvis en mycket stor portion kulturhistoria, men även en koppling direkt till nutida försök att bevara äldre natur- och kulturmiljöer och bibehålla både ekologisk (biologisk) och human mångfald. De senare termerna var väl nätt och jämnt kända då. Men andemeningen var i stort sett densamma.

Inför en del av dessa engagemang var stämningen ganska militant i föreningen. Det gällde inte minst de medlemmar vi fick i Uppsala. Det här var inte alls oproblematiskt för alla. Vi hade till exempel ett tidigt uttalande mot Kiruna-Narvikvägen som formulerades i enighet med norrlänningar där (tornedalingar i NUG, Norrländska Uppsalagruppen). Farorna med kärnkraften var ett annat borstigt tema.

Däremot var det för somliga i Lundaavdelningen alltför utmanande när vi talade om ett självklart politiskt engagemang (även om detta aldrig tänktes bli något huvudmoment). Den gruppen behöll också namnet Nordisk Natur (alltså FNN) och kom som förening därefter snabbt att upplösas. I Göteborg kom några av de forna Islandsfararna att redan från början (1973) svara för en annan förening, under namnet Arktisk Natur, som också har överlevt till nu, om än tynande.

Skillnaden mot FNSiN var att natur där var det enda markerade, inte samhälle. Ämnet arktisk natur visar inte heller på något mera djupgående intresse för kulturen på de platser man ville besöka och studera. Men inte var det helt borta. Däremot kunde man nog saklöst följa den andra av våra paroller Läs och res eller lär och res! Det ligger en mäktig och sund tanke i det, som sedermera Christian Jutvik som bekant kunde utveckla professionellt i en ny resebyrå. (men vi opererade sinsemellan helt självständigt).

Våra reseplaner och andra tankar innehöll alltså en viss expansionskraft. Under ett kortare tid bör vi ha haft bortåt 800 medlemmar. Den siffran har stöd i papperen (tror jag). Jag minns i och för sig också siffran 1200, men hur jag fått till den vet jag inte. Möjligen inkluderar den de övriga "lokalföreningarna", men å andra sidan omfattade de aldrig flera än ett par hundra medlemmar. Kanhända det räknades med dem som hade varit medlemmar och dem som var med på utflykter och sade sig vilja bli medlemmar men aldrig blev?

Det (för mig) mest ambitiösa projektet under min tid som ordförande var nog Grönland 1974. Det var också den enda stora föreningsresan som vi båda, Kristina och jag deltog i. Men på andra sätt tog vi oss till de andra resmålen, till Färöarna och (bara jag) till Spetsbergen.

Det var sug i Grönland. Vår SAS-man fick uppleva att vi i motsats till andra grupper inte avbeställde något utan hela tiden utökade skaran. Vi fick därför behålla rabatterna från året före resan. Till slut var vi tillsammans 88 pers. delade i flera grupper och avgångar. Men så mycket förarbete! Utan främst Lasse Wiktorin och Bengt Nordquist hade det inte fungerat. Jag minns inte minst de angenäma personliga kontakterna inför Grönland med författare som Ove Bak och Børge Fristrup som skulle skriva i rapporten. Inte att förglömma är också det trevliga kontaktarbetet. Man snackade bara Grönland hela tiden, med såväl biblioteksfolk liksom restaurangservitörer. För att inte tala om de aktiva studiecirklarna och de inbjudna föreläsarna, som verkligen valdes med omsorg.

Bengt Nordquist, Camilla Wikström och jag hämtade provianten i Norberg per inhyrd pickup och sände den iväg i god tid jämte det andra med M/S KununguaK från Aalborg. Några andra av oss anlände dessutom en bra stund före de andra för att reka terrängen och kolla det som hade sänts med båt (inklusive hoptiggda expeditionstält, räddningsutrustning, lampor m.m.). Av det man minns bäst från resan är det fantastiska vädret, båtfärden i fjorden och dansen och fotbollsmatchen i Igaliko med 13-2 i baken. Jag måste också berätta om de oförutsedda konsekvenserna av en liten bit av det hela, Projekt Johan Dahls land (se rapporten). Den lite omedvetna koncentrationen på utmarkerna till nordbobygden i området kom att bli vägledande för ett helt nytt arkeologiskt projekt kring medeltida utmarksnäringar under slutet av 1970- och början av 1980-talet. Det fick jag lite förvånat veta i förbifarten av vännen och undervattensarkeologen Christian Keller, senare arkeologiprofessor på Blindern i Oslo. Sedermera fick jag veta åtskilligt om förhistoriska inuit-kulturer i Väster- och i viss mån också Österbygden av min grävande kollega Bjarne Grønnow i Köpenhamn.

Året därpå var det Island 1975 med 150 pers.och så Färöarna 1977 med betydligt färre (var det 60?), som ju inte avkastade någon rapport. Däremot fanns det ett minst 100-sidigt kompendium! Under arbetet med rapporten från Spetsbergen 1978 minns jag hur jag hälsade på Helge Ingstad uppe på Vettalikollen vid Oslo. Jag kom dan före och tältade uppe vid en liten skogssjö däruppe. En vänlig farbror på motionsspåret upplyste att det i och för sig var förbjudet att tälta däruppe. Helge hade varit utomlands och kom först på morgonen. Han tyckte att jag kunde ha knoppat i deras trädgård. I övrigt inbegrep förberedelserna väl så mycket ett återupplivande av gamla kontakter i Tromsø.

Det finaste låg nog ändå på ett annat plan. Några av föredragen har verkligen stannat i minnet, t.ex. med köldforskaren Bertil Wedin och med osteologen Nils-Gustaf Gejvall. En hel del utflykter var återkommande och visade målen i ständigt nya dagrar. Några exempel var Tyresta, med åtföljande skrift, sedermera nationalpark. Ibland blev det övernattning på plats, i Dahlgrensgården, med bastu och isvak i Bylsjöbäckens damm. Det med mycket prestige förberedda isbadet slutade i en antiklimax: vattnet nådde inte längre än magen.

Den största upplevelsen för mig var vårens (och i någon mån vinterns) skärgårdsturer under en hel helg. Särskilt de med trålare från Ingmarsö till Stora Nassa och Gillöga. Järnbruk i Uppland var också en ny erfarenhet. Om klassikern Gotska Sandön måste jag berätta att den satsningen från början berodde på att jag grävde som arkeolog på Gotland hela hösten 1970. Vid ett tillfälle fick jag följa med en båt från KA-4 i Fårösund ut till Sandön. Men vi som var på land blev återkallade efter bara några timmor. Det var ett riktigt oväder i antågande, som vi skulle få känna av på återfärden. Jag svor att jag skulle återkomma och att målet var värt att ses av flera.

En annan lite bortglömd pionjärgärning var nog det utsocknes intresset som vi lade i dagen för Tornedalen. Vi intresserade i varje fall lokala krafter på det sättet. En blev min och fleras vän, läraren och författaren Olle Hederyd. Det gjordes bland annat en ambitiös satsning på Tornedalens historia. Men det kom snart så mycket mera. Också Haparanda Sandskär, vårt speciella paradis, är nu en del av en ny nationalpark!

Jag skall passa på att nämna mina Färöbilder. Jag hade lämnat ett helt magasin till föreningens lokal. Men vårt hus brann i Ö-vik 1983 med mitt huvudprogram och jag hade för en gångs skull inga dubletter. Någon som har sett bland annat hisnande bilder i superbt väder med storlabbarna och stupen på Skúvoy?

Från början var det nog lite exotism som lockade många till föreningens resmål. Nu far ju folk mycket längre och till allt exklusivare mål. Det har minskat gruppen kring FNSiN. Men bara till en del. Vi har också förgubbats och förgummats som alla ideella föreningar. Det vore kul att se lite nytt och krytt folk! Annars får vi vänta tills vi blir pensionerade för att få riktigt lika mycket tid som förr!

Somliga medlemmar uppfattade föreningen som tillkommen bara för att ordna resor. Att de blir förvånade idag att föreningen har överlevt till och med till ett 30-årsjubileum måste ju bero på att de själva bara gått in i den för resorna. Vi andra är inte förvånade. Det är ett väldigt trevligt gäng att umgås i. Vi har tillsammans varit med om svettiga, kalla och regniga turer i tuff terräng men har förhoppningsvis också behållit vår nyfikenhet för detaljer i natur och kultur och även vårt engagemang för samhället. Jag vet nu att det är så fortfarande, men egentligen slutade ju vår aktiva tid i föreningen när vi flyttade till Örnsköldsvik redan på hösten 1980.

Det man i övrigt kan säga om föreningens utveckling och tillväxt är att oerhört mycket har berott på slump, på tillfälligheter. Det fungerar även nu. Men förutsättningen har varit att man är rörlig och att man kan tala öppet med nya, okända, människor med andra och delvis nya erfarenheter för att få ideer. När föreningen byggdes upp 1973-75 var jag dessutom nästan arbetslös, levde billigare än någonsin och kunde jobba nästan heltid med föreningen. Annars hade det inte gått.

I den omedelbara framtiden är det nog rimligare att ha den ambitionsnivå som är möjlig idag. Det är stort nog. Jag kan bara uttrycka glädje och tacksamhet för att några (till och med utanför styrelsen!) tog initiativet och att så många kom och tyckte jubileet var kul. Vi ses igen!

 

Christer Westerdahl