Fångarnas ansikten

Så började året 1945, det år då mycket hände.

Som vanligt satt man varje kväll vid radioapparaten. Man lärde sig uttrycket "framgångsrika räder" och man spanade efter plan i luften. Min fästman bodde i ett funkishus med platt tak, som erbjöd utmärkt utsiktsplats. Klara dagar kunde man stå och titta i riktning mot Öresund och fantisera om hur underbart det skulle vara om det var fred och man kunde resa. Mörka, molniga kvällar kunde man stå och tänka på hur vackert det skulle vara att se ljusen från Köpenhamn. Ofta stod min fästman och jag på taket just sådana kvällar och lyssnade. Skulle det bli någon räd i natt över Tyskland? 1945 kom räderna ofta och intensivt. Det var de allierades flyg som flög över Skåne och därefter tog vägen mot söder. Vi hörde motorbullret men kunde givetvis inte se planen. Bullret kom närmare för att sedan avta. Ridåer av ljus syntes längs Skånes sydkust, ett praktfullt och kusligt skådespel. Efter en stund hördes motorbullret igen, nu från söder,och så avtog det igen, mot väster. Och sökarljusen släcktes. För den gången. Och knattret av luftvärnseld upphörde

Ja, Sverige var verkligen nära de stridande. När Hamburg bombats och brann, såg skånska kustbor skenet på himlen i flera dagar.

Röda korsets vita bussar började, mycket tack vare Folke Bernadott, rulla från Sverige till kontinenten och vände åter med f d koncentrationslägerfångar. En del av dessa kom till Lund. Frivilliga, bl a en del studenter, erbjöd sig att arbeta med matlagning, tvättning, bäddning osv i förläggningarna.

Jag tror inte, att någon kan glömma dessa stackars människor, de f d fångarna.

En dag tyckte vårdarna, att det luktade obehagligt i förläggningen och började undersöka madrasserna. Det visade sig, att de f d fångarna inte hade vågat tro, att de skulle få mat nästa dag och nästa, så de hade gömt undan mat och stoppat i madrasserna, där den låg och surnade.

En dag gick det bud till föreläsningssalar och matställen i Lund, att studenter skulle samlas utanför universitetet, och på kort tid var där fullt av studenter. Även jag och min fästman stod där och undrade Ut på trappan trädde en grå man - så minns jag honom. Det var den norske professor Seip, som också kom från tysk fångenskap. Nu stod han på universitetets trappa och mottog de svenska studenternas hyllning. Det var en djupt allvarlig man.

Djupt allvarlig, tydligt präglad av upplevelser i fångenskapen, var också en norsk student, som kommit med de vita bussarna och för några veckor bodde inackorderad hos den dam som förstod "mitt" matlag. Han var utsvulten, och de första dagarna gav vi honom av vår vanliga mat, som förvisso inte var fet, men det visade sig snart, att den var för fet för honom. Han blev sjuk av den. Vi måste späda mjölken med vatten.

Lundagård avspärrades, eftersom kvinnliga f d fångar bodde i karantän i Lundagårdshuset. En del av dem ville gärna bekanta sig med lundaborna och kom fram till staketet för att söka kontakt, men de som inte hade hår var skygga och ville knappt gå ut. De var så bleka och deras ögon så stora. Jag glömmer inte dessa ansikten.

Elsa Schærström

Ur "Snön föll och priserna steg. I Skåne under andra världskriget". Dialogos 1987