Ett besök på Hartsö-Enskär

Helgen 16-17 september anordnades ett besök på ön Hartsö-Enskär där Sörmlandsornitologerna har en fågelstation. FNSiN har tidigare varit där några gånger, senast för 5-10 år sedan. Eftersom det var en tvådagsresa, "miniexpedition", följer här en kortare rapport.

Hartsöskärgården ligger mellan fjärden Tvären och öppna havet, ca 20 km nordost om Oxelösund och lika långt söder om Trosa. Här finns några större öar, bl a Hartsö, Ringsön och Sävö, och hundratals småöar och skär. Den sydligaste ön är Hartsö-Enskär som mäter drygt 2 km från norr till söder. Stora delar av skärgården är fågelskyddsområde med tillträdesförbud 1 februari - 15 augusti. Skrift (1) nedan nämner goda stammar av ejder, vigg, roskarl, rödbena, silvertärna och tordmule bland häckande fågel.

Ringmärkningsstationen bevakar höststräcket under 7-8 veckor då stora mängder småfågel passerar ön (flyttfåglar följer de stora konturerna i landskapet varför hörn eller slutpunkter som Örudden på Södertörn, Hartsö, Ölands södra udde och Falsterbo fungerar som "trattar").

På Hartsö finns Sörmlandskustens högsta punkt, Harget, som höjde sig ur havet för 8000 år sedan och nu reser sig 40 m över havet.

Naturen påminner i mycket om Stockholms skärgård, men en slående skillnad var den stora avsaknaden av fritidsbebyggelse. Och den bofasta befolkningen har minskat drastiskt: skrift (6) nedan redovisar befolkningen på 8 av de större öarna 1820, 1900 och 1988 som uppgick till 174, 141 resp 19 personer. Bakgrunden är att lotsningen upphört och småskaligt lantbruk och kustnära fiske här som på andra håll ger en otillräcklig utkomst.

Den lilla FNSiN-gruppen, bestående av Anders Schærström, färdledaren Birgitta Traxel, Erik Elvers och Kaj Valtersson, samåkte till Källvik söder om Vagnhärad där Bengt Blohm från Hartsö mötte med en mindre öppen båt (större båt finnes för större grupper). Med stopp på Hartsö, där vi kunde fylla på vatten som inte finns på Enskär, tog resan till Enskär ca 1 timma. Under resan noterades bl a havsörn och storskarv samt, i en omkörande gummibåt, Anders Wijkman. Vidare utpekades en klippbrant där berguv ännu häckar.

P g a ganska hård sydlig vind sattes vi inte i land vid fågelstationen på öns sydända utan vid dess norra spets med en uppmaning att följa stigen och telefonledningen som går över den ca 2 km långa ön. Via en inte alltid lättfunnen eller -gången stig delvis genom al/aspskog och sankmark, delvis över hällar samt upp- och nedför branter nådde vi ledningens slut vid öns ena byggnad (militär). Birgitta och Kaj - som varit tidigare på Enskär - orienterade sedan vidare till fågelstationen något längre åt öster, där vi fick sätta upp våra tält i skydd av ett enbuskage.

Besöket gynnades och missgynnades av varmt och vackert väder: gynnades eftersom det då är skönare att tälta, bada och att sitta ute och äta än när det småduggar eller regnar, missgynnades eftersom småfågelssträcken går högre i vackert väder och inte fastnar i de många näten som fanns uppspända i området runt stationen. Andra dagen följde vi med den jourhavande ornitologen på nätvittjning under en instruktiv vandring med åtföljande ringmärkning. Näten kontrolleras ungefär en gång i timman, och sedan föregående tur hade endast två kungsfåglar fastnat. Den ena hade redan ringmärkts för drygt en vecka sedan och rimligen stannat kvar på ön under mellantiden för att äta upp sig. Den andra var dittills omärkt. Just kungsfågel är den vanligaste arten bland fynden och svarar för minst 20% av märkta fåglar. (1997 var de inte mindre än 1445 st av totalt 3463 fåglar, följda – långt efter - av rödhake, svartmes och blåmes) Dagen innan, just när vi kom, inspekterade man en stenskvätta med ovanlig svartvit teckning på stjärten. I bästa fall, berättade ornitologen, hade det varit en isabellastenskvätta hemmahörande i sydöstligaste Europa (vi imponerades f ö av denna artkunskap!) men alltför många andra tecken tydde på att den var en ordinär inhemsk.

Många arter sträcker förbi eller rastar på Enskär. Totalt har man inom fågelstationens bevakningsområde noterat 251 arter sedan 1965. Enbart under 1997 registrerades 169 arter. Av särskilt intresse är bland annat tordmularna som pryder fågelstationens emblem (ca 160 häckande par 1997) Minkar går emellertid hårt fram mot deras och andra arters ungar i området.

Fram på söndagen återvände vi till landstigningsplatsen - två rådjur siktades - och Bengt Blohm kom mycket punktligt. Vinden hade närmast tilltagit från lördagen men som vi nu hade medvind blev vi mindre våta än på utresan. Storskrak, svärta och grågås siktades under resan till Källvik.

Så återvände vi till Stockhom. Vid Kungens Kurva passerades en anläggning kallad "upplevelsecenter". Vi var tacksamma för de intryck och upplevelser vi fått under två fina och samtidigt lärorika och avkopplande dagar på det särpräglade Hartsö-Enskär - så nära och ändå så långt från Stockholm.

Läs mera exempelvis i

(1): Fågellokaler i Sverige (1972 /SNF/)

(2): STF:s årsskrift 1979

(3): Värt att se i Sveriges natur (1987)

(4): S-E Ohlsson: Södermanland (1985)

(5): Å Norden: Södermanland (1985)

(6): Vägvisare över Sörmlandskusten (1989)

(7): Fåglar i Sörmland (1967-; tidskrift utg av Föreningen Sörmlands Ornitologer)