Brev från La Palma – Vinter

Hela hösten har det regnat, var eviga dag. Vi behöver vattnet och det är en synd inför Gud att klaga, men när skorna och skärbrädorna möglar och färgen flagar från väggarna och ytterdörren sväller så att den varken går att stänga eller öppna riktigt – då tänker man, nästan som i Sverige, att Kära sol vill du lysa, ett par dagar åtminstone!

I januari slutade det regna och det blev vackert väder. Varmt och solsken och så småningom torr afrikavind. Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket svamp som den här vintern, men nu torkade den bort. Dag efter dag solsken och torrt, så till slut måste vi börja vattna. Trist och tidsödande.

Januari är katternas månad. Under nätterna hör man dem sjunga: jaaooo, jaaooo, JAAAOOO! Sonens Puchi har bara halvpension hemma; det är meningen att han skall jaga råttor till middag, men det är gott bord här, så han brukar komma hit. En liten vildkatta brukar också komma, och Puchi var alldeles till sig i trasorna. Min lilla Sofi tittade förundrat på dem och undrade vad de stora höll på med egentligen. Nu är det över, och folk drar en lättnadens suck, för det är nog ingen utom jag som uppskattar kattsång.

Eftersom det var en varm och våt höst, kom mandelblomningen tidigt. Den var fin i år – inga stormar slet bort blommorna, utan hela byn var insvept i vita och blekskära doftande blommor. Klar luft och solsken, vårvinter. I grannbyn firades "La fiesta del almendro en flor", mandelblomsfesten, med vin och mandel och musik, som kommunen bjöd på. Folkdans och konsthantverk och mera vin. Sedan är mandelblommen över och kronbladen börjar falla, först som enstaka snöflingor, sedan som tätare snöfall, och de torra blommorna samlar sig i vinklar och vrår som nattfrost en tidig morgon.

En vecka efter var det karneval. En dag var vi på barnkarnevalen i vår egen kommun, Garafía. Den här gången var esten väl organiserad: ramberättelsen var ett gäng nioåriga gubbarl och gummor på resa med "la tercera edad", pensionärsutflykt, och vad de upplevde på resan, bland annat Kina, och en flock vilda lejon och tigrar dansade och sjöng. En fyra månaders blomma låg och sov i sin barnvagn och en nyfödd kattunge på ett år övade sig att gå.

På fastlagssöndagen guidade jag en busstur från ett kryssningsfartyg. En dam anmärkte, att La Palma verkade vara så lugnt och tyst och fridfullt. Ja, det är det, men just nu ligger alla människor och sover, för de har dansat ända till gryningen.

På måndagen, blå måndag, var det indiandagen El día de los indianos. En indian är en palmero som har varit i Amerika (Cuba) och kommer hem med pengar. Alla människor är utklädda till kubaner, en del svarta, alla andra i vita, eleganta dräkter. Nägra av de unga flickorna hade nog lånat sina mödrars brudklänningar. Eleganta halmhattar med blommor och band. En jättelik karl var utklädd till svart kvinna med stor svart lockperuk och långa lösögonfransar, stora bröst och mycket läppstift, så underbart vulgär, dansade med alla. Alla dansade! Orkestern bestod av farbröder i skjortärmarna och med vita byxor och halmhattar, dandys från 20- och 30-talen. Sonen är pianist och var engagerad att spela sydamerikansk musik på platsen utanför kyrkan, på ett gammalt skraltigt, ostämt piano, perfekt för ändamålet.

I ett stånd bjöds på mojito, Hemingways älsklingsdryck (men utan rom, eftersom staden bjöd), gjord av på en riktig gammaldags apparat från Cuba. (Kanske är ägaren kuban, rentav; han har lite av det där mjuka, sjungande språket.) Maskinen ser ut som en handmangel och från början drevs den med den vev, men nu har den fått en liten motor. En stor korg vid sidan är full med sockerrör, som pressas igenom mangeln och saften blandas med citronsaft och is och några myntablad.

Och alla människor sprutar talk på varandra – detta är ingenting för allergiker. Snart är hela stan vit. Så småningom drar sig allt folket ner till hamnen för att välkomna karnevalsvagnarna, som föreställs komma med båt, och sen tågar allihop genom hela stan till andra änden, dansande till ett otal orkestrar (ingen vagn är komplett utan levande musik). De bästa vagnarna prisbelönas och dansen fortsätter hela natten. Kommunalarbetarna har bråttom med att spola gatorna rena nästa förmiddag, men i flera månader ser man spåren av talken.

Det här är en intressant och rolig fest som bara firas här, ingen annanstans i hela världen. Öns andra stad Los Llanos, försökte införa den under några år, men ingen var intresserad. Alla människor åkte i alla fall ner till Santa Cruz.

Fettisdagen är stillsammare. Då är det bara vanlig karneval med dans hela natten.

På onsdagen, askonsdagen, är det Sardinens begravning: en jättelik sardin tillverkad av trä och papper och med magen full av fyrverkeripjäser, dras genom stan i ett begravningståg. Folk är sorgklädda (vilket inte brukas längre vid riktiga begravningar), men oftast omvänt, herrar uppträder som damer och vice versa, och de gråter och klagar och ylar över den döda sardinen. Det är till och med en dödsannons över den avlidne klistrad på väggarna, som seden är här. Tåget drar genom hela stan igen, förbi femtonhundratalspalats och modebutiker till en plats utanför där det inte finns några hus, och där sätter man eld på sardinen. Det blir ett stort likbål, och fyrverkeriet går av. Dans igen, och vin, och ibland någon som grillar färska sardiner i ett stånd.

Sedan börjar fastan. Men på något sätt verkar människorna inte vara lika intresserade av fastan som av fastlagen! Prästerna predikar om solidaritet med de fattiga och meningen med fastan, men kyrkan har ingen makt längre, och folk äter som vanligt, mycket fläsk. Fast någon dans blir det inte förrän efter påskdagens midnattsmässa.

Karnevalen på Tenerife är berömd och räknas som den bästa i världen efter Rio. Den är oerhört påkostad och elegant. Det enda som skiljer den från Rio är nog klimatet. Det är lite för kallt här för att dans iförd ett par fjädrar bara. På La Palma är karnevalen mycket enklare och folkligare - och mycket, mycket roligare.

Ingegerd Hosinsky