Islands kamp för gröna marker

På få ställen i världen har markförstörelsen gått så långt som på Island. Vidsträckta områden som förr täcktes av björkskog och betesmark är i dag sterila sandslätter.

Text: Ann-Kristin Wentzel

Foto: Anders Åkerberg

En dag i februari 1882 ödelades ett stort jordbruksområde söder om vulkanen Hekla på södra Island. Men denna gång var det inget vulkanutbrott som drabbade bygden utan en kraftig nordlig sandstorm som rev upp grässvålen och fick täcket av matjord att flyga sin kos. Kvar på marken låg drivor av svart vulkanisk sand. För ett par år sedan var risken stor att händelsen skulle upprepas.

Vi träffar Ulfur Björnsson (bild 1) på gården Gunnarsholt vars ägor totalförstördes av stormen för 117 år sedan. Gunnarsholt och ett sjuttiotal andra gårdar i området måste överges till följd av katastrofen.

Ulfur arbetar på det isländska erosionsinstitutet, Landgræ?sla Ríkisins (bild 2) som har sitt huvudkvarter på Gunnarsholt. Institutets uppgift är att i samarbete med bönderna stoppa sandflykt och erosion, förbättra mer eller mindre förstörda marker och införa jordbruksmetoder som minskar markens sårbarhet.

Gården ligger på ett par timmars köravstånd väster om Reykjavik. I dag är den en mönstergård och ett bevis för att förstörd jordbruksmark går att återställa. Men att omvandla ödelagd mark till fruktbar jord tar tid, minst 50 år oftast mycket längre.

En lång period med frost och sedan stark storm som blåser över den frusna marken är allt som behövs för att växttäcket ska rivas upp på nytt. För marken här består av lössjord, en mycket porös och smulig jord. Den består av vulkanisk aska och av partiklar som inlandsisarna har skapat genom sitt slitage på den unga vulkaniska berggrunden.

Numera är Gunnarsholt mindre utsatt för vinterstormar. Täta häckar med en sammanlagd längd av 60 kilometer skyddar odlingarna mot vind. Här odlas strandråg, andra arter av tåliga gräs och alaskalupiner (bild 3). Gården förser isländska bönder med utsäde att sås på eroderad mark. Här drar man också upp och prövar olika kloner av häckplantor. Den mark som ännu är så förstörd att den inte går att odla på är experimentfält där institutets forskare har möjlighet att pröva olika metoder att förbättra bördigheten.

Med sina 8 000 hektar är Gunnarsholt en jättegård, mätt med svenska mått. Hos oss är det få gårdar som har mer än 100 hektar åkermark, men på Island är det vanligt att gårdarna är minst tio gånger större.

Bristen på skog påstås vara det viktigaste skälet till vinderosionen på Island. Ännu på 1850-talet fanns tillräckligt med lågväxt snårskog mellan Gunnarholt och Hekla för att skydda markerna från att förstöras av drivande sand från de sterila slätterna runt vulkanen. Men trettio år senare hade bönderna huggit bort både träd och buskar. Ju kalare landet har blivit desto friare har erosionen kunnat härja.

Det var en grön ö som mötte de första invandrarna när de steg i land för omkring 1 100 år sedan. Björkskog och högväxta buskar av vide täckte minst en fjärdedel av landet. Hedarna på höglandet grönskade, och på låglandet längs kusterna fanns frodiga gräsmarker. Två tredjedelar av landet var täckt av växtlighet. Trots det kärva klimatet, den känsliga jordmånen och vulkanutbrotten hade ett stabilt ekosystem hunnit utveckla sig under de 10 000 åren sedan istidens slut.

Med människornas ankomst rubbades balansen i naturen. Befolkningen växte snabbt, efter ett par hundra år levde 100 000 människor på ön. Skogsmark brändes för att skapa betesmark och slåtterängar. Nybyggarna behövde virke och bränsle.

Mycket skog gick åt för att framställa kol som behövdes för att tillverka och bearbeta järn, förklarar Ulfur. Lien, den isländska bondens viktigaste redskap, kunde inte skärpas med mindre än att eggen hamrades vass i smedjan.

I och med att skogarna försvann påbörjades en ödesdiger process som inte har sett sin like i Europa. I dag har växttäcket krymp till hälften. Av de ursprungliga skogarna återstår bara en ytterst liten spillra. Men det skulle dröja ända till slutet av 1800-talet innan tillståndet hade blivit så dåligt att ett stort antal gårdar måste överges. Mellan 3 och 4 miljoner hektar odlad mark hade då förstörts.

–Det finns vetenskapliga studier som visar att Island inte kan inte försörja mer än 60 000 människor om det ska ske på ett långsiktigt hållbart sätt och med traditionellt jordbruk, berättar Ulfur.

Vi ger oss iväg på en tur ut i markerna. Jeepen skumpar fram över ett gammalt lavafält i riktning mot Hekla som reser sig majestätiskt över det kala landskapet.

–Fram till mitten av1700-talet växte här frodig björkskog. I gamla isländska skrifter står att man inte ens från hästryggen kunde se Heklas topp när man befann sig inne i skogen, berättar Ulfur medan han skickligt parerar groparna på vägen.

Mängder av fåglar flyger upp runt jeepen. Det är överhuvudtaget gott om fågel som småspov, enkelbeckasiner och ljungpipare. Småspovarnas gråduniga ungar hoppar omkring på marken där det växer gräs, örter och lågvuxet ris. Solen värmer marken som ångar av fukt efter gårdagens regn. Luften doftar av islandstimjan.

Det rika fågellivet är ett bevis för att skadorna i miljön börjar läkas. Ännu på 1970-talet, 90 år efter katastrofen, var växtligheten så fattig att det inte fanns några fåglar här i området, har Ulfur hört sägas.

På Gunnarholts ägor är fåren bannlysta. Alla marker är inhägnade med fårstängsel för att hålla djuren borta. För fåren har ett slags allemansrätt på Island. I princip kan en bonde släppa ut sina får var som helst. Tackorna och deras lamm rör sig där de hittar något att äta - längs landsvägarna, på stränderna, på höglandet. Överallt där det växer det minsta lilla strå traskar fåren fram. Fårens bete sliter hårt på marken. Och inte bara det. I det fria fårbetet ligger förklaringen till att skogen inte har haft en chans att växa upp igen.

- Enligt gammal isländsk lag ska man vara ansvarig för sina djur. Men hur ska du kunna bevisa att just grannens får har skadat din mark, eftersom allas djur rör sig fritt. Ulfur anser att det skulle vara ett stort framsteg i kampen mot erosionen om man kunde förmå bönderna att hålla fåren på instängslade beten.

Men bönderna har haft mycket svårt att acceptera tanken på fåren som ett miljöproblem. Traditionen är så stark när det gäller fårhållningen att det har varit omöjligt att stifta lagar som begränsar böndernas rätt att ha frigående får.

Erosionsbekämparna har dess bättre fått hjälp av samhällsekonomin, för fårskötsel är inte längre särskilt lönsamt. I början 1980-talet fanns det 750 000 får på Island, i dag är antalet halverat.

När vi passerar gränsen till Gunnarholts ägor kommer vi in i ett område som närmast liknar öken. Bakom stängslet på Gunnarholts sida grönskar det, framför stängslet finns inte många grästuvor kvar. Men ändå upptäcker vi snart en svart tacka med lamm (bild 4) som livnär sig på de fattiga strån om har lyckats växa mellan stenarna.

I sänkorna har det samlats enorma högar av lättrörlig kolsvart vulkanisk sand. Jag ryser vid tanken på att sanden en dag kan komma att blåsa in över de rika fågelmarkerna vi nyss har passerat. Långt borta i fjärran på andra sidan dalen avtecknar sig något på marken som ser ut som ett konstverk. Det är en jättelik fårskiljningsfålla byggd av svart lavasten (bild 5).

Jag frågar Ulfur om det är möjligt att få också denna svarta öken att grönska. Visst går det, svarar han, men det är svårt. Det första man gör är att gödsla marken och så strandråg. Och givetvis måste fåren hållas borta för strandråg är deras älsklingsföda.

Efter några år när strandrågen har vuxit till sig och bundit sanden med sina kraftiga rötter är det dags att så alaskalupiner. Det är en hårdför ärtväxt som har kvävefixerande bakterier i rötterna och på så sätt tillför marken näring. Växtens frodiga bladverk vissnar ner varje vinter och skapar en matta av humusrik jord där den ursprungliga växtligheten efter kanske tjugo eller trettio år kan börja sprida sig.

På marker där förstörelsen inte har gått så långt kan det räcka med att så gräs och gödsla några gånger för att läkningen ska komma igång.

Inget annat land i Europa är så hårt drabbat av markförstöring som Island. Här räknas erosionen till ett av landets största problem. Inget annat land har heller större erfarenhet och kunskap om hur problemen ska hanteras.

I Spanien har bönderna EU-stöd för fårskötsel. Det går att föda upp får mycket billigt och förtjänsten blir god. Men på många håll klarar markerna inte längre betestrycket, erosionsskadorna har blivit allt tydligare. De spanska myndigheterna står handfallna och söker sig nu till Island för att få råd.

Bilder:

1. Ulfur Björnsson med Hekla ruvande hotfullt i bakgrunden.

2. Erosionsinstitututet på Gunnarsholt. Arkitekturen på Island är lika fri från konventioner som mycket annat i detta land.

3. Alaskalupinens frön gror gärna på bar mark där växten inte behöver konkurrera med andra växtarter. Den är därför ett utmärkt redskap i kampen mot erosionen.

4. Fåren är portförbjudna på Gunnarholt. Men utanför de inhägnade ägorna strövar de omkring och kan livnära sig på det magraste bete.

5. Vinden har blottlagt lager av förstenad aska från Hekla. I fjärran breder en gammal fårskiljningsfälla ut sig som en solfjäder över ängsmarken.

 

 

Ann-Kristin Wentzel är redaktör på tidskriften Forskning & Framsteg. Anders Åkerberg är fotograf på FMV-prov i Karlsborg.

Svensk-isländska samarbetsfonden möjliggjorde deras Islandsresa genom ett stipendium för att studera beskogning och erosion.