Isländska handskrifter på nätet

De äldsta handskrifterna på isländska började nedtecknas i början av 1100-talet. En del lagar skrevs ner under vintern 1117-18, och från omkring 1150 finns den så kallade första grammatiska avhandlingen som bekräftar att det blivit ganska vanligt att man kunde läsa och skriva på Island. Under 1100- och 1200-talen kommer så den litterära explosionen med t ex ättesagorna. Det finns bevarat ca 700 kalvskinnsinskrifter från tiden före 1550, t ex 21 exemplar av Njals saga och 13 av Egil Skallagrimssons saga. Åtskilligt mera har dock funnits men försvunnit eller förstörts under århundradenas gång, när det blev ont om läder användes handskrifterna t ex till skor. En (osäker) uppskattning är att det nu återstår mindre än tiondel av vad som en gång funnits.

En förutsättning för handskrifternas tillkomst var, förutom det grundläggande att det fanns en litteratur att skriva ned, rent praktisk - inriktningen av fristatstidens lantbruk var att man inte odlade säd i större utsträckning men hade gott om kor, därigenom fylldes inte höstarna av ett tidsödande tröskningsarbete och det fanns ett överskott på hudar. Och detta överskott behövdes, t ex har den berömda Flateyjarbók, Flatöboken, med sina uppemot 400 foliosidor tarvat ca 100 kalvars skinn.

Handskrifterna fördes ju till Köpenhamn i början av 1700-talet, under Islands nedgångsperiod, genom historikern Árni Magnússons försorg varigenom delar av denna kulturskatt räddades till eftervärlden. När Island återfick sin självständighet 1944 kom snart handskrifternas öde i brännpunkten, skulle de förbli i Köpenhamn eller återföras till hemlandet? Under några årtionden var de faktiska möjligheterna att ha dem tillgängliga för forskningen större i Danmark än på Island men världen krympte och Island betraktades inte längre som ett utskär nordligast i havet. Den 21 april 1971 inföll så den stora dagen då Flatöboken, Sämunds Edda och Möðruvallaboken med bl a Njals saga och Egilssagan kom hem till Island. Skolor, kontor och affärer höll stängt, ca 15000 personer hade samlats i Reykjavíks hamn när handskrifterna fördes i land från det danska örlogsfartyget Vædderen och tidningen Morgunblaðið utkom med en 16-sidig bilaga. På Árnastofnun vid Islands Universitet finns nu en god samling handskrifter.

Och alltmer krymper världen - nu kan många handskrifter också ses på Internet (prova t ex http://modsognir.bok.hi.is/saganet/?Mlval=/ManuscriptSagasB&STitle=Völuspá&language=English. Texter kan också hittas via Raqoon, se t ex www.raqoon.is/voluspa.

Det skulle de män som satt böjda över kalvskinnen för 800 år sedan ha vetat, att resultatet av deras plitande med gåspennorna med tiden skulle kunna ses inte bara på någon stormansgård utan bokstavligen runt hela jorden. Gå in på hemsidorna och ägna skrivarna en tacksam tanke!

Erik Elvers

Lästips:

Sigurður Nordal: Tid och kalvskinn (Scripta Islandica, 1954)

Peter Hallberg: Den isländska sagan (1956)