Brev från La Palma – Fest i byn

Den 16 juli firar vi byns skyddshelgon, den heliga Jungfrun av Berget Carmel, la Virgen del Carmen. Det är högsommar, och det blir förfärligt varmt, när solen ligger på, men det gör inte så mycket, för än är luften sval, och man kan alltid gå in i skuggan. Hela byn är finstädad, och platsen utanför kyrkan och affären är fullbehängd med vimplar, tätt nästan som ett tak. Flickorna i byn brukar klippa dem av silkespapper, ibland i de spanska färgerna gult och rött, ibland i kanariefärgerna vitt, blått och gult, men för det mesta är det brokigt. I år hade festkommittén köpt plastvimplar i ännu brokigare färger. Vid infarterna till byn, den övre och den nedre, är flaggstänger resta med kanarieflaggan och kommunens egen flagga i grönt, blått och gult, och en banderoll emellan med texten Fiesta de las Tricias, men man hade glömt att klippa hål i plasten, så vinden tog den.

Festen börjar med mässa och en liten procession utanför kyrkan, och sedan är det olika festprogram varje dag, med många aktiviteter: lekar för barnen, uppträdande av trubadurer, schacktävling, cykeltävling, hästkapplöpning (mellan två hästar), lerduveskytte, kanariebrottning, fotboll mellan gifta och ogifta och folkdansgrupper. Ibland konstutställning med alster av lokala förmågor i kulturhuset och allt möjligt annat.

Söndagen är den stora dagen med mässa och stor procession ner till den gamla skolan, där mässan hölls innan kyrkan byggdes 1942. Den lilla madonnabilden som stod där står numera i kapellet på kyrkogården. Den nya madonnan är av trä och stor som en människa. Hon är smyckad med blommor och ljus och bärs på starka armar av männen i byn, ibland mindre starka av någon kvinna, som har avlagt ett löfte, promesa, för att få någon särskild favör av madonnan, till exempel bot från något lidande. Om bärarna inte orkar hela vägen, byter man av varandra, eller i värsta fall håller man en hand, i alla fall, på båren. Först kommer madonnan, därefter kyrkoherden och borgmästaren och byns två kommunalfullmäktige, sedan blåsorkestern från samhället som spelar en speciell processionsmarsch, och sen alla vi andra. Det är sent när vi går ur kyrkan och under vägen faller natten på. Vi går där i tystnad i mörkret, med bara ljusen från madonnan och enstaka raketer, och ugglor och fladdermöss brukar ta sig en förvånad titt. Någon hund vaknar och skäller till, men annars är det tyst.

På tillbakavägen är det cuadros plásticos, levande tavlor, dvs människor i frusna teaterscener, som framställer händelser ur Jesu liv eller uppenbarelser av madonnan. De upplysta bilderna är oerhört suggestiva i den mörka natten. Scenen med Veronicas svetteduk förra året var djupt dramatisk.

När processionen kommer tillbaka till kyrkan är det stort fyrverkeri. Madonnan ställs framför kyrkdörren, vänd mot fyrverkeriet, som om ett träbeläte skulle kunna uppskatta det. Det hela är både suggestivt och rörande trosvisst. Därefter börjar dansen, och festen är i full gång. Kyrkan är öppen hela natten, och dit kan alltid gå för att vila benen eller prata en liten stund eller be en bön. Därinne, med musiken på högsta decibel utanför och människornas prat och skratt, är man alldeles ensam med sig själv och sina tankar, en liten isolerad ö mitt i oväsendet.

Därute är det tombola och krimskrams och stånd för mat av alla slag: varm korv och hamburgare och bocadillos de carne (bogfläsk i bröd), arepas från Venezuela (en mannagrynsbulle stekt i olja med fyllning av tonfisk och lök) och vin, massor med vin, och öl. Ett år gräddade en väninna och jag pannkakor och sålde med god förtjänst. Det var jämn kö till pannkakorna, och vi turades om, dansade en stund och gräddade en stund, och bytte av varandra hela natten.

Festmat för mig är varm korv, perros calientes (varm hund, direkt översatt från engelskan), för det äter jag aldrig annars. Det är inte vanliga, goda svenska varmkorvar utan svampiga korvar i degigt sött bröd, med hackad rå lök och ketchup och senap och majonnäs, alltihop på en gång alldeles barbariskt, och det är nästan omöjligt att inte spilla på klänningen. För till festen har man nya kläder, det är gammal sed. Eller i alla fall något nytt varje dag. Det behöver inte vara något märkvärdigt, kanske bara nya trosor eller tygskor av den allra billigaste sorten, och någon gång behöver man ju i alla fall köpa nytt. Men den sista dagen firar de unga flickorna orgier i elegans.

Jag har också köpt nytt, en grågrön lång kjol med volang nertill som sommarens mode föreskriver, och en grågrön bomullstop till. En tunn blus till jacka hade jag redan, med vackert blommönster i grågrönt och rosa på beige botten. Jag köpte den för flera år sedan på rea men hade aldrig använt den. Askungens systrar kan dra något gammalt över sig! Traditioner är till för att följas, åtminstone de goda.

Normalt varar festen i tre dagar, men i år föll den sextonde på en onsdag, så det blev fem dagar med söndagen. Jag hörde musiken ända hem, natten igenom till gryningen. Folk dansar och dricker, och från mörkret bakom kyrkan och husen intill kommer dämpade skratt och tissel och tassel, precis som vid midsommar. Däremot är det inte så många buteljer att ta hand om efteråt, för det är inga restriktioner utan man kan dricka närsomhelst, och det är inte så spännande. Men under dagen ligger folk och sover i buskarna fram till eftermiddagen och så går de och tvättar av ansiktet i kallt vatten och dricker kaffe i baren, och sen är de färdiga att börja om.

Festen avslutas med Judas testamente. Judas är en halmdocka, klädd i gamla utslitna kläder, och hans testamente är det yttersta utslaget av social kontroll. Dvs skvaller om familjeproblem förekommer inte, men allt annat. En gång hade polisen ärende till affären och ställde jeepen utanför kyrkan men drog inte åt handbromsen ordentligt och den började rulla och for rätt in i kyrkdörren och slog hål i den. Det kommenterades förstås i testamentet. Gamla Alejandrina är en så snäll och rar person, men lever pratande, och ett år fick hon ärva en papegoja att prata med, och jag fick en solfjäder för att klara värmen bättre. Alltihop skrivs i décimas, ett uråldrigt, tiostavigt versmått med rim både inne i versraden och i slutet. Det finns människor som har gjort så många décimas i sitt liv att de utan vidare improviserar nya, med delvis stående vändningar, som kommentar när det händer något särskilt. Ja, jag tror att det finns en och annan som tänker i décimas.

Testamentet är långt och framförs på dialekt med många ålderdomliga vändningar, och med anspelningar på timade händelser är det svårbegripligt för utomstående. Det framförs med bravur av Moncho, en verklig artist som egentligen är alldeles för stor för lilla Las Tricias. Sedan bränns Judas upp, och festen är slut. Enligt programmet skall detta ske klockan två, men inträffar aldrig före fyra. Tyvärr brukar jag sällan kunna hålla mig vaken så länge, utan jag får läsa den tryckta versionen dagen efter, men det är, trots allt, inte riktigt samma sak.

Sedan kommer en vecka när människorna är trötta och purkna och allt städas gäspande upp. Skönt att få gå tillbaka till vardagen.

Ingegerd Hosinsky