Med kriget inpå knutarna

Några anteckningar från gränsfjällen i norra Lappland under de senaste krigsåren fram till 1945.

Under somrarna 1942-1944 var jag anställd som STFs fjällförare i Kvikkjokk, Jokkmokks socken, med uppgift att lotsa turister och vetenskapsmän genom ödemarkerna från Sulitelma i söder till Kebnekaise i norr. Norska gränsen var under den tiden stängd, Norge var som bekant ockuperat av tyskarna. Det var viktigt att känna till var gränsrösena fanns. Att förirra sig in i broderlandet kunde betyda döden.

Från hösten 1944 till krigsslutet i maj 1945 blev jag förordnad som e o gränspolis med uppgift att bevaka gränsövergångarna och vid behov lotsa flyktingar in i Sverige. Jag var tack och lov inte ensam. Förutom två andra poliser fick vi under vissa perioder hjälp av militär. Men bevakningsavsnittet var långt. Ca 20 mil i helt väglöst och obebott land. Några få fjällstugor och kåtor var de replipunkter som fanns.

Tyskarna hade under senare delen av kriget börjat bygga en järnväg från Fauske i söder till Narvik i norr. Som arbetare använde man krigsfångar frpn ostfronten, mest ryssar och polacker. Fångarna tog alla chanser att fly, många gånger genom att mörda sina vakter. De visste att det inte var långt till svenska gränsen. Vad de inte visste var att det sedan var nästan 20 mil till närmsta vägar och bebyggelse.

De flesta överlevde inte flykten. De hade ingen mat och inga kartor. Några fann vi, innan det var för sent. Men många, många fick vi begrava på fjället. Vi hade biskopens i Luleå s. k. Venia att förrätta jordfästningar. På min lott kom under den tiden ett tjugotal sådana förrättningar. Innan de funna sänktes i jorden - på vintern under stenkummel - skulle man ta reda på deras identitetshandlingar som dödsbrickor och eventuella brev och andra handlingar.

Under senare delen av kriget kom allt fler norrmän som flyktingar över till Sverige. De var tack och lov i bättre skick och mera fjällvana. Men de hade i de flesta fall inga skidor och eftersom snön var djup fick vi ordna med skidtransporter upp till gränsen. Från julen 1944 fick vi också hjälp av flyg. STFs Vaisaluoktastuga nära gränsen vid Stora Lulevatten var under den tiden vårt högkvarter. Det var i den stugan vi firade en enkel julafton 1944.

Karl-Aage Schwartzkopf

(Fotografier till Karl-Aage Schwartzkopfs artikel)

Det första undsättningsplanet landar. Vaisa den 19 cecember 1944. Piloten hette Gösta Ivarsson.
Foto K-A Schwartzkopf

En undsättningspatrull fraktar skidor till flyktingarna efter Stora Lulevatten december 1944.
Foto K-A Schwartzkopf

Så länge isen låg blank på sjöarna kunde hjälpexpeditionerna med fördel begagna sig av sparkstötting. 14/12 1944.
Foto K-A Schwartzkopf

K-A Schwartzkopf förrättar jordfästningen av en rysk flykting, väster om Virihaure i juli 1944
Foto i K-A Schwartzkopfs ägo.

En död rysk flykting påträffad i en raserad kåta väster om Virihaure i juli 1944.
Foto K-A Schwartzkopf

Bland flyktingarna i Vaisa fanns flera små samebarn. Julafton 1944 
Foto K-A Schwartzkopf

Julafton 1944 i Vaisastugan. Julgranen fick bli en björk.
 Foto K-A Schwartzkopf

Det gällde att veta var gränsrösena fanns. Riksröset 242 vid Sulitelma.
 Foto K-A Schwartzkopf 1944