Med kriget
inpå knutarna
Några anteckningar från
gränsfjällen i norra Lappland under de senaste
krigsåren fram till 1945.
Under somrarna 1942-1944 var jag
anställd som STFs fjällförare i Kvikkjokk,
Jokkmokks socken, med uppgift att lotsa turister
och vetenskapsmän genom ödemarkerna från
Sulitelma i söder till Kebnekaise i norr. Norska
gränsen var under den tiden stängd, Norge var
som bekant ockuperat av tyskarna. Det var viktigt
att känna till var gränsrösena fanns. Att
förirra sig in i broderlandet kunde betyda
döden.
Från hösten 1944 till
krigsslutet i maj 1945 blev jag förordnad som e
o gränspolis med uppgift att bevaka
gränsövergångarna och vid behov lotsa
flyktingar in i Sverige. Jag var tack och lov
inte ensam. Förutom två andra poliser fick vi
under vissa perioder hjälp av militär. Men
bevakningsavsnittet var långt. Ca 20 mil i helt
väglöst och obebott land. Några få
fjällstugor och kåtor var de replipunkter som
fanns.
Tyskarna hade under senare delen
av kriget börjat bygga en järnväg från Fauske
i söder till Narvik i norr. Som arbetare
använde man krigsfångar frpn ostfronten, mest
ryssar och polacker. Fångarna tog alla chanser
att fly, många gånger genom att mörda sina
vakter. De visste att det inte var långt till
svenska gränsen. Vad de inte visste var att det
sedan var nästan 20 mil till närmsta vägar och
bebyggelse.
De flesta överlevde inte
flykten. De hade ingen mat och inga kartor.
Några fann vi, innan det var för sent. Men
många, många fick vi begrava på fjället. Vi
hade biskopens i Luleå s. k. Venia att
förrätta jordfästningar. På min lott kom
under den tiden ett tjugotal sådana
förrättningar. Innan de funna sänktes i jorden
- på vintern under stenkummel - skulle man ta
reda på deras identitetshandlingar som
dödsbrickor och eventuella brev och andra
handlingar.
Under senare delen av kriget kom
allt fler norrmän som flyktingar över till
Sverige. De var tack och lov i bättre skick och
mera fjällvana. Men de hade i de flesta fall
inga skidor och eftersom snön var djup fick vi
ordna med skidtransporter upp till gränsen.
Från julen 1944 fick vi också hjälp av flyg.
STFs Vaisaluoktastuga nära gränsen vid Stora
Lulevatten var under den tiden vårt högkvarter.
Det var i den stugan vi firade en enkel julafton
1944.
Karl-Aage Schwartzkopf
(Fotografier till
Karl-Aage Schwartzkopfs artikel)
Det första
undsättningsplanet landar. Vaisa den 19 cecember
1944. Piloten hette Gösta Ivarsson.
Foto K-A Schwartzkopf
En
undsättningspatrull fraktar skidor till
flyktingarna efter Stora Lulevatten december
1944.
Foto K-A Schwartzkopf
Så länge isen
låg blank på sjöarna kunde
hjälpexpeditionerna med fördel begagna sig av
sparkstötting. 14/12 1944.
Foto K-A Schwartzkopf
K-A Schwartzkopf
förrättar jordfästningen av en rysk flykting,
väster om Virihaure i juli 1944
Foto i K-A Schwartzkopfs ägo.
En död rysk
flykting påträffad i en raserad kåta väster
om Virihaure i juli 1944.
Foto K-A Schwartzkopf
Bland flyktingarna
i Vaisa fanns flera små samebarn. Julafton
1944
Foto K-A Schwartzkopf
Julafton 1944 i
Vaisastugan. Julgranen fick bli en björk.
Foto K-A Schwartzkopf
Det gällde att
veta var gränsrösena fanns. Riksröset 242 vid
Sulitelma.
Foto K-A Schwartzkopf 1944
|