Med långkalsonger och vandringsskor på Kanarieöarna

Reserapport från La Palma

Låt oss från början göra det klart: La Palma är inte Las Palmas eller Palma de Mallorca. Egentligen, i officiella sammanhang, heter ön San Miguel de La Palma. Som en utpost mot Atlanten ligger den längst i nordväst bland Kanarieöarna.

Tro aldrig, att Kanarieöarna måste betyda sol, bad, slöhet och nattklubbar. Vi besökte solobservatoriet i tät dimma, vi badade en enstaka gång i hotfulla vågor, vi vandrade oss svettiga varje dag och nattliga aktiviteter - utom vila - bestod i att skåda stjärnhimlen och den månförmörkelse som inföll mycket lägligt.

Det är berättigat att undra vad Föreningen Natur och Samhälle i Norden har på en av Kanarieöarna att göra. Det räcker förstås inte att FNSiN genom hela sin drygt tjugofemåriga tillvaro alltid haft en stark dragning till öar. Men det finns faktiskt en nordisk anknytning till La Palma. Där driver nämligen sedan många år den svenska Kungliga Vetenskapsakademin ett solobservatorium och de nordiska länderna har ett gemensamt teleskop. På solobservatoriet arbetar alltsedan 70-talet Ingegerd Hosinsky som en gång i tiden var aktiv i FNSiN och författade en av föreningens första publikationer - Ätliga vilda växter. Det var med henne det började.

Vägen dit

Ingegerd föreslog för gott och väl ett år sedan att föreningen skulle göra en resa till La Palma och till att börja med blev det en blänkare i NOS. Intresset för resan var riktigt stort, men av diverse skäl kunde förstås inte alla enas om en lämplig tid. (Men det går naturligtvis utomordentligt väl att ordna ytterligare en resa till La Palma framöver!!) Till slut blev vi i alla fall sex stycken: Anders, Björn, Eva&Lars, Henrik och Kjell. Vi diskuterade mycket hit och dit under ett halvår - När skulle vi resa? Hur skulle vi ta oss dit? Hur länge skulle vi stanna? Var skulle vi bo? Hur skulle vi ta oss runt på ön? Efter hand som vi fann svar uppstod allt fler och allt mer detaljerade frågor. Vi stannade för att ta en charterresa till Teneriffa och sedan fortsätta därifrån på egen hand. Det var ett billigt alternativ men inte det enda eller nödvändigtvis det snabbaste.

Från Teneriffa till La Palma ville vi helst ta båt, men det visade sig vara märkvärdigt svårt att få entydiga besked om huruvida eller när det går båt mellan öarna. Vi litade naturligtvis på Ingegerds besked att det skulle finnas en förmiddagsförbindelse. När vi väl anlänt till Los Cristianos på Teneriffa gick vi först av allt till färjekontoret för att förvissa oss om detta. Jodå, visst brukade det gå en färja klockan 8.30 - men för tillfället var den ur drift!* Lyckligtvis finns också åtta dagliga flygförbindelser - men vi kunde inte boka hos den lokala resebyrån. Det var bara att lasta in allt vårt pick och pack i en lokalbuss, åka till flygplatsen i andra änden av ön och fråga efter plats. Och så kom vi iväg till resans egentliga mål. Ingegerd hade hjälpt oss med att boka hyrbilar och när vi landade utanför La Palmas huvudstad Santa Cruz stod de och väntade på oss - två små nätta vita exemplar av märket SEAT. Vi skulle få stor nytta av dem.

Vår fasta punkt - Puntagorda

Vår fasta punkt under tiden på La Palma heter Puntagorda och ligger i öns nordvästra hörn på ca 600 meters höjd. Det är en liten lugn by i öns glesbygd med en kyrka, ett kommunkontor, en liten speceriaffär, en bank med bankomat, en bensinstation, en bar, en pizzeria och två enkla men trevliga restauranger. Elektriciteten nådde trakten så sent som 1979.

I Puntagorda bodde vi på Mar y Monte - ett litet pensionat med plats för högst 9 gäster - som sedan två år drivs av de båda unga tyskarna Axel och Stefan. Alltid vänliga, hjälpsamma och försynta turades de om att servera en vidunderlig frukost. I övrigt fick vi själva hushålla som vi ville. På den lilla muromgärdade gården med välskötta rabatter och träd var det lugnt och behagligt. Stillheten bröts endast under fredag- och lördagkvällar då det på bodegan mitt emot kunde det bli livligt - men inte bråkigt.

I grannbyn Las Tricias, en ljus och öppen by som klänger på en bergssida med utsikt över den blåa Atlanten, bor Ingegerd - bibliotekarie på solobservatoriet, guide för kryssningsturister, hembygdsforskare och en outsinlig källa till kunskap om ön - och till mycket annat. Mandelträden blommade som skirast när vi var där i januari.

Ön

Det är svårt att föreställa sig någon badturism på La Palma.Kanske är det väl det. Här har man ingenting att hämta om man söker grisfester och stoj, men för den som söker lugn och ro nära naturen finns desto mer. Någon har påstått att La Palma är världens brantaste ö - om man mäter höjden i förhållande till omkretsen. Hela ön är knappt fem mil som längst och knappt tre mil som bredast. På långa sträckor reser sig öns sidor nästan lodrätt ur Atlanten. Sandstränder finns nästan inte alls. Fuktiga vindar sveper in över ön från det stora havet och bevattnar jorden. Vegetationen blir frodig och tät. I odlingslandskapet ser man bananer, grönsaker, vin och tobak.

Topografin påminner närmast om den nordliga grannen Madeira. Det är verkligen brant, ibland mycket brant. Vägarna slingrar sig uppför och nedför bergssidorna. Henrik räknade till 57 krökar på den branta stigningen från botten av Barranco de las Angustias till Miradaor el Time där vi måste passera så gott som dagligen. Man riskerar knappast att slappna av och somna medan man kör. Ca 40 km/tim är en ganska normal hastighet - åtminstone för den som ännu inte blivit van vid terrängen och vet hur det ser ut bakom nästa krök. Ofta måste man sakta in. Att någon gång komma upp i 60 km/tim känns som en svindlande fart och det varar aldrig länge. Fortare kan det möjligen gå i korta avsnitt på de största vägarna kring Santa Cruz - som inte är särskilt stora.

Vägen som leder från Las Tricias till Roque de los Muchachos, dvs den väg Ingegerd tar till och från arbetet, är inte bara smal och krokig. Den är dessutom extra brant och kräver en återhållsam och kallblodig körteknik. Flera dödsolyckor lär ha inträffat, då bilister slitit ut bromsarna innan de kommit ner.

Om man måste anpassa sig till stora nivåskillnader i terrängen så måste man göra det också i temperaturen. När vi någon gång befann oss i mera låglänta och kustnära trakter kunde vi omfamnas av behaglig 25-gradig sommarvärme, men på på morgonen i Puntagorda steg vi ut i sådär +8 ā 10° och på nätterna sjönk temperaturen djupare ändå. Långkalsongerna kom förvisso till heders emellanåt.

Natur och samhälle på La Palma

Vi kom för att upptäcka och det fick vi rikliga tillfällen till på mer eller mindre tydliga vandringsleder. Markeringarna kunde sannerligen göras bättre på många ställen om man vill uppmuntra vandrare - men å andra sidan ökar spänningen när man måste orientera med karta, kompass och förnuft. Här och där kan man träffa på flerhundraåriga stenlagda stigar. Man kan ana att det finns flera urgamla leder som försvunnit i den frodiga vegetationen. Ingegerd ledde oss på en sådan som hon själv varit med om att återupptäcka - bland lager, citron- och apelsinträd, oregano, kanadeniskt gullris och snärjmåra - förbi mer eller mindre bortglömda odlingar.

Trots hård konkurrens finns det ingen annan naturformation på ön som kan mäta sig med Caldera de Taburiente. Som en gigantisk amfiteater sträcker sig kratern över så gott som hela öns bredd. Från Los Llanos leder en väg in i formationen, men det betyder inte att den skulle vara lättillgänglig. Man rekommenderas att åka med terrängtaxi som går i regelbunden trafik , men för att över huvud taget komma till dess utgångspunkt måste man forcera en mycket krokig, smal och gropig väg som knappast ens är farbar för vanliga småbilar som våra. Vi tog oss i alla fall in till en vaktpost. Vi frågade om vägen och vakten sade att vi skulle köra vidare 2 kilometer på samma väg. ”Svårt men möjligt”, sade han lakoniskt med ett litet leende. Vi körde alltså vidare och insåg sanningshalten i hans påstående. När vi så nådde fram till slutet på den väg som ansågs möjlig för oss fann vi en taxi - och två karlar i färd med att reparera den. De flinade och konstaterade, att taxitrafiken upphört för dagen. Hade vi kört förgäves? Inte ger man sig när man är ute på en FNSiN-expedition! Vi övervann våra farhågor, körde alltså vidare på egen hand bortom det tillrådligas gräns och nådde långt om länge själva vandringsleden.

Calderan är nationalpark och det finns en välpreparerad stig genom ljus behaglig tallskog. Den välpreparerade stigen tar så småningom slut och sedan är man utlämnad åt sin egen förmåga att gå, klättra, hoppa och vada genom en flodravin. Men man blir rikligen belönad med utsikter och klippformationer. För att inte tala om själva känslan att befinna sig i rena vildmarken, trots att man är ganska nära bebyggda trakter.

Los Tilos är ett skogsområde kring en ravin i öns nordöstra hörn som visserligen inte är nationalpark men skyddat av UNESCO som en del av dess MAB-projekt. När man vandrat uppåt genom skogen i stort sett till stigens slut når man en utsiktspunkt på en smal spetsig topp i mitten av en dal omgiven av branta, skogklädda höjder. Den hisnande känsla man får av att blicka ut över detta undangömda Shangri-la går inte att beskriva och bättre eko får man leta efter!
På öns södra del sträcker sig leden Ruta de los Volcanos, där man enligt en guidebok kan få uppleva ”… enough volcanoes to last a lifetime”. Kanske det, men å andra sidan skulle man gärna återvända. Upp och ner, upp och ner går leden - genom ljusa skogspartier, över kala lavaytor, ask-, grus- och stenpartier - som går hårt åt skorna - och förbi jättelika helveteskittlar.

Tyvärr är det svårt att finna leder som man på ett naturligt sätt kan gå i slingor så att man kommer tillbaka till utgångspunkten. För att inte behöva gå samma väg fram och tillbaka försökte vi med ett par andra lösningar. En sådan som fungerar när man har två eller tre bilar - som inte är fullsatta - är att några väntar vid en startpunkt (och fördriver tiden t ex med att dricka vin på bykrogen) medan de andra kör och parkerar ett par bilar vid vandringens mål och återvänder i en bil till startpunkten, varefter man går leden tillsammans. En annan metod var att vi delade oss i två grupper och gick samma led från var sitt håll, möttes på vägen och bytte bilnycklar med varandra. I synnerhet den senare metoden förutsätter att man kan hålla kontakt med moderna hjälpmedel som mobiltelefoner eller omoderna såsom visselpipor. Det uppstod smått lustiga telefonsamtal: - Hör ni några hundar där ni står? - Näääe, men vi ser några vattencisterner. - Vadå, vattencisterner? - Hur ser vägen ut som ni går på? … - Tja, en grusväg …

Även om naturupplevelserna är storslagna, så är samhället och historien knappast mindre spännande. Befolkningen och bebyggelsen är till stor del koncentrerad i två större stadsområden. Huvudstaden, Santa Cruz anlades strax efter att spanjorerna erövrade ön i slutet av 1400-talet. I stadskärnan finns en mycket fin homogen bebyggelse i spansk renässansstil och bjuder på flera möjligheter att komma i kontakt med öns kultur. I ett gammalt kloster, en vacker byggnad med en ljuvlig kringbyggd gård, finns ett historiskt museum. Ett mindre sjöhistoriskt museum är inrymt i en betongkopia (!!) av Columbii flaggskepp Santa Maria. Den lilla kyrkan i Las Nieves som klamrar sig fast på en bergssida i en av förorterna, hyser den berömda ”snömadonnan”, klädd i gnistrande vitt.

Los Llanos de Aridane är öns andra stad och uppenbarligen dess tillväxtcentrum. Själva namnet på staden kan låta som ett skämt - ”slätterna” - på denna höglänta och milt uttryckt kuperade ö. Ändå breder denna stad ut sig på den relativt låglänta centrala delen av ön. Om Santa Cruz är öns historiska centrum så tycks Los Llanos vara dess affärscentrum. En prydlig gammal stadsdel omges av moderna affärsgator där det mesta tycks finnas. Här byggs det och här, på stadsbiblioteket, fann Henrik sin efterlängtade Internetuppkoppling.

På våra färder kom vi genom åtskilliga små byar som borde ha varit värda besök. Det var egentligen bara därför att Henrik ville se en makaber samling föremål i kyrkan som vi kom att upptäcka den underbara byn San Andrés. Vitkalkad, stillsam och prydlig ligger den på en östsluttning med vidunderlig utsikt mot det vida blå havet.

I Zarza, mitt i skogen, finns ett litet men välordnat historiskt museum. Läget är ingen tillfällighet. Alldeles i närheten kan man se och fundera över de outgrundliga spiralformade hällristningar som ursprungsbefolkningen, guancherna, har lämnat efter sig.

La Palmas djurliv är tämligen sparsamt. Några farliga djur finns egentligen inte. En gång blev vi dock anfallna av ilskna bin och Henrik fick ett par oroande stick. Man kan ibland se en och annan kanin flänga över vägen. Mest ser man de till synes allestädes närvarande hundarna som visade en märkvärdig klokhet i förhållande till trafiken. Plötsligt finns de där framför bilen, men på något sätt klarar de sig. På ön finns vildfår som ställer till ofog i nationalparken och det är tillåtet att skjuta eller strypa dem, ifall man skulle komma åt. Vi såg dem på avstånd långt inne i Calderan.

Sol, stjärnor och måne

La Palmas läge långt ute i havet, höjden och frånvaron av störande starka ljuskällor gör ön till en utmärkt plats för astronomisk forskning och på topparna finns flera vetenskapliga observatorier. Axel är amatörastronom och har monterat ett teleskop på pensionatets takterrass. Under vår vistelse på ön inföll en total månförmörkelse och tursamt nog var natthimlen molnfri (vilket ingalunda är självklart på ön). Tillsammans med Anton Hosinsky (Ingegerds son), Axel och en tysk kompis till honom började vi på kvällen att bekanta oss med teleskopet och stjärnhimlen. Klockan hann passera midnatt innan det blev dags att försöka sova en stund - till klockan 3 då det var dags att stiga upp och huttrande tassa ut i den tysta natten. Medan byn sov runt omkring och en dunkelröd skugga gled fram över fullmånen spanade vi andäktigt mot en stjärnhimmel som storstadsmänniskor sällan eller aldrig får se.

En verklig höjdpunkt i dubbel bemärkelse var vårt besök på två av öns observatorier, nära den högsta toppen, Roque de los Muchachos, 2426 m ö h. Ingegerd visade oss runt och berättade initierat om tekniken och verksamheten.

Kulinariska upplevelser

Utan att smaka på det inhemska köket har man knappast på allvar besökt en plats. Maten på La Palma är av ”inlandstyp” - fläsk, kyckling, getkött, getost, kanin. Mustiga soppor, t ex rancho canario (kikärter, majs, kött mm) och svampsoppa, är trevliga inslag. Men också fisk förekommer, särskilt i kustbyarna. Sjötunga (lenguado) är en delikatess. Vi besökte en gång vad som uppges vara öns bästa fiskrestaurang. På matsedeln fanns bl a vad som märkvärdigt oprecist kallades ”blue fish” och ”white fish”. Andra lockelser är friterade bläckfiskringar, friterade fiskbullar och skinkpiroger. Bland efterrätterna måste nämnas Bien me sabe, en hysteriskt söt gegga, som serveras med eller utan vispad grädde (grädden balanserar sötman, men ökar kalorimängden). Pröva! En höjdare är Principe Alberto (?) en sorts chokladmousse med flisad mandel. Goooood! Lokala drycker att minnas är mandellikör och rött retsina.

Den svenska kryssningsturisten

Till slut stod vi en tidig söndageftermiddag på kajen i Santa Cruz, fyllda av intryck från elva dagars intensiva upplevelser i öns natur och kultur och fyllda av tacksamhet mot alla hjälpsamma människor vi mött. Ännu en gång skulle vi möta Ingegerd som skulle ta emot en grupp kryssningsturister för några timmars bussrundtur. När vi stod där på kajen kom en elegant svensk dam emot oss. Hon hade stigit av kryssningsbåten för att ägna ett några söndagstimmar åt Santa Cruz. ”Här finns ju ingenting att se” sade hon. ”Här är bara fult”. Hon och maken tycktes ägna en stor del av sin tillvaro åt att resa på kryssningar. ”Vi tycker om att åka båt”, förklarade hon, men vilka platser de just hade besökt och vart de var på väg kunde hon inte klart redogöra för. Vi började berätta om vad vi hade upplevt på La Palma, men avbröt oss, när hon med en rysning sade att ”det är väl för sådana som är intresserade av det där”. Hon hade inte ens märkt att kryssningsresenärerna erbjöds en guidad rundtur på ön - och vi kände oss lättade vid tanken att Ingegerd därmed förskonades från att möta henne.

Anders Schærström

_____________________________

* Färjan hade blivit reparerad tills vi skulle åka tillbaka och vi kunde njuta av fem timmars behaglig båtresa på soldäck, med hoppande delfiner och utsikt mot grannön La Gomeras dramatiska, fantasieggande branter.

Litteratur och andra källor

Bernhard, Carl-Gustaf: The Research Station for Astrophysics Capri and La Palma. Kungliga Vetenskapsakademin, 1989

Castellano Gil, José M. & Macias Martín, Fransisco J: History of the Canary Islands, Centro de la Cultura Popular Canaria. 1993

Rochford, Noel: Landscapes of La Palma and El Hierro. A Sunflower countryside guide. ISBN 1-85691-033-4

Kartor:
La Palma , 1:50.000, Freytag & Berndt

Internet

Turistinformation:
http://www.la-palma-tur.org/

http://www.infolapalma.com/

Natur:

<http://www.gobcan.es/medioambiente/index-e.html>

Los Tilos:
http://www.unesco.org/mab/br/brdir/europe-n/spain2.htm