MINA ÅR MED FNSiN

Egentligen började det med min moster. Hon berättade, att en av hennes f d elever (moster är biologilärare) var med i en så trevlig förening. Den f d eleven bodde i Göteborg, där även jag befann mig just då under ett par månader. Jag sökte upp honom och fick veta mer. Och så blev jag medlem i FNSiN!

Detta hände redan 1976, men jag började inte umgås på allvar med föreningen förrän vid pass 1984, sedan jag hade hamnat i Stockholm. Då dröjde det inte länge förrän jag hade blivit indragen i programverksamheten och styrelsen. Sedan har det bara fortsatt ...

Nu sitter jag och bläddrar i de senaste tio årens NÖSS (= plural av NOS. Meddelas för den som till äventyrs inte visste det.) och programblad. Minnen av människor, platser och händelser fladdrar förbi. Jag inser plötsligt i hur hög grad jag har levt med föreningen under de här åren. Föreningens kraftfulla profiler paraderar för mig i programmen och artiklarna. Det är många intressanta, färgstarka, kunniga och duktiga personer som jag fått förmånen att lära känna - tack vare FNSiN. Och jag har fått lära mig mycket av dem.

När jag ser alla programpunkterna och artiklarna blir jag riktigt imponerad. Jag blir benägen att utbrista som en gång kung Adolf Fredrik lär ha gjort: Potz Tausend! Haben wir das alles getan!? (Se själv på listan här i NOS!)

Stora äventyr och små

De stora expeditionerna och de stora äventyren i nordliga trakter - som under de tidiga åren utgjorde ett centralt inslag i föreningens verksamhet - har blivit mera sällsynta. Det hindrar dock inte att man kan uppleva små äventyr på närmare håll.

Till mina starkaste minnen från föreningen hör det veckoslut då vi cyklade Roxen runt. Vi startade en lördagförmiddag i september från Linköping där vi hyrde våra (nåja..) cyklar. Det var ganska mulet när vi gav oss iväg genom de linköpingska villakvarteren på väg ut mot de östgötska landsvägarna.Vid middagstid började det duggregna. När vi nådde Göta kanal hade duggregnet övergått i ösregn. Vid det laget trodde jag inte att det fanns plats för mera vatten i mina skor, men jag hade fel. Sockarna var ännu inte helt mättade. Men de blev. Vid Norsholm (?) tycktes regnet avta en aning. Vi stannade en stund på ett kafé för att vila och fylla på vätska - inombords, vill säga. Då tog även regnet en paus, men när vi kom ut började det på nytt med liv och lust.

- Det var ju för väl att vi inte missade något av regnet, sade en av kamraterna i sann, härdig FNSiN-anda.

Vi trampade och trampade. Regnet fortsatte. Vandrarhemmet på andra sidan sjön hägrade. Det var fortfarande några kilometer kvar och skymningen började falla (i likhet med regnet), när Anders fick punktering. Någon reparationsutrustning ingick inte i hyran så vi tvingades att hemsöka första bästa medmänniska som lyckligtvis hade erforderliga verktyg. Och så småningom nådde vi vårt mål. Men en natts god sömn gör underverk. På söndagen sken solen och med ens var lördagens mödor som bortblåsta.

Nu, när det upprättats täta, reguljära förbindelser med Baltikum och allt fler kvistar iväg till Tallinn på konferens eller kortsemester kan vi med viss stolthet erinra om att en grupp från FNSiN var bland de pinonjärer som utnyttjade glasnost och perestrojka för att göra en studieresa i Estland. Resan och intrycken har rapporterats i såväl artikel- som bokform, men jag måste ändå påminna om det slit som reseprojektet innebar för somliga. Vi lade upp stora planer för studiebesök och kontakter - bara för att finna, när vi landsteg i Tallinnn, att ingenting av våra önskemål nått fram. Vi blev tvungna att dag för dag göra ett nytt program. Och det blev bra! Det blev mycket bra! En lustig detalj som dyker upp ur minnets skräpkammare är de små metaköken som tagit med, eftersom vi inte visste hur det skulle bli med mathållningen, men som aldrig kom till användning. Sista kvällen i Estland eldade Stefan och jag i vårt hotellrum bara för att pröva den lilla finurliga uppfinningen.

Till våra nygamla traditioner hör havtornsplockningen vid Ålands hav, ett evenemang som brukar locka åtskilliga deltagare.

Till de små, minnesvärda äventyren hör 1992 års havtornsraid. Redan när vi kommit till Täby osade det bränt från batteriet och just den dagen - i början av oktober - kom säsongens första snö. Mot alla odds lyckades vi ändå ta oss fram till buskarna vid Ålands hav. När vi däremot skulle bege oss hemåt i snögloppet hade batteriet insomnat för gott. Efter någon timmes ihärdiga och sakkunniga upplivningsförsök skickade vi hem kvinnor och barn med kollektivtrafiken. Tack vare en välvillig sommarstugeinnehavarinna kunde vi andra ta oss till en verkstad, därstädes anskaffa ett nytt batteri och slutligen i kvällningen styra kosan hemåt nöjda med vår skörd.

Vad själva skördemetoderna beträffar kan man få se de mest skilda handlag - alltifrån brodyrsax- till machetemetod. Ja, en och annan tycks föredra att ta med sig hela buskarna för att plocka bären där hemma i lugn och ro.

Om punktlighet och andra dygder

Föreningen och dess medlemmar har många förtjänster. De samlade kunskaperna är en. En annan är att man får lov att vara okunnig - föreningen ger oss alla möjlighet att lära något nytt.

Punktlighet är däremot inte en egenskap som utmärker medlemskollektivet. Snarare en något bohemisk läggning.

Apropå punktlighet: Min första avfärd till Gotska Sandön skall jag aldrig glömma. Det var en sann lycka att trafiken på nynäshamnsvägen var så gles denna tidiga pingstaftonsmorgon ...

Det finns även andra skäl att minnas denna min första färd till Sandön. Mänskligheten lär kunna indelas i djuphavsseglare, landkrabbor och kustbor. Jag räknar mig till den sistnämnda kategorin - uppvuxen i havets närhet och känslomässigt fäst vid detsamma men utan någon sjövana. Som sådan känner man sig ganska enkel när båten rullar som en träflisa mellan vågorna och man blickar upp mot vågkammarna. Legio var de som spydde vid relingen. Till dess hade jag trott att "grön i ansiktet" bara var ett talesätt, men fick nu se att uttrycket inte helt saknar grund.

Ändå har jag hittills återvänt till ön fem gånger och fler lär det bli.

Högtidlighet är inte heller någon framträdande dygd hos oss. Styrelsens protokoll hålles av hävd i en påfallande studentikos stil. Det lär inte vara många medlemmar som tagit del av dem, men när föreningen nu nått den mogna åldern tjugo år kan vi avslöja några exempel:

"Föregående mötes protokoll upplästes av kassören Elvers på tiden 1.45.30 (tack vare det serverade Moselvinet, som Erik glatt kolkat i sig av?)"

"Ordföranden Förklarade Plötsligt Sammanträdet Avslutat 20.32.01 ... varpå sekreteraren och ordföranden slaskade i sig resterna av Elisabeths härliga skink/ostsallad."

"Föregående mötes protokoll upplästes efter viss tvekan av herr kassören Elvers på en förmodat ny rekordtid: 2 min 21,55 sek.

Av någon outgrundlig anledning passade här herr Elvers på att fråga om någon visste varför Bromma heter Bromma. Efter en kort men oklar diskussion framfördes förslaget att Bromma fått sitt namn efter sjön Brummaren (numera Kyrksjön) å samma ort.

Avslutningsvis uttrycktes åsikten att protokollet måste anses som utomordentligt samt att detsamma blivit mycket väl uppläst."

"Herr medlemsförtecknaren Sundqvist meddelade, att medlemsantalet till dags dato är 323 betalande medlemmar. Även om inga växlar kunna dragas över denna kam kan man säga att trenden har vänt."

"Beträffande tänkt föredrag av bergsbestigare R. meddelade herr ordföranden att äskat arvode för detta i likhet med berget vore mycket högt."

Föreningslokalen och Eddan

Som medlemmarna torde känna till är vår lokal tämligen anspråkslös men någotsånär ändamålsenlig och centralt belägen. Den kan dock knappast kallas rymlig. Tjugo kan man vara om man inte har för stora anspråk på revir och rörelsefrihet. När man är tjugofem är det direkt trångt. Det var därför med blandade känslor som Erik och jag såg åhörare komma i en till synes aldrig sinande ström för att lyssna på ett föredrag om ekologiska insikter i Eddan. Vi hade trott att detta ämne, ehuru intressant, skulle uppfattas som alltför "smalt" för att locka mer än ett fåtal åhörare. När vi till slut var 36 personer i Lokalen var jag utträngd i köket och åhörde föredraget bakom dörren.

Föreningen med det omöjliga namnet ...

Förkortningen kan uttalas fenisin, fnisin, fnosin, fnis, eff-enn-sinn och F-N-S-I-N, men jag har märkt att allt fler tycks föredra att kalla föreningen för NOS. Kanske beror det helt enkelt på att vår lilla tidskift slagit igenom... Kanske är det bara enklare. En medlem, som jag personligen har värvat, brukar helt enkelt tala om "den där föreningen".

Den där föreningen är en envis rackare. I konkurrens och samverkan med andra och större föreningar framhärdar FNSiN under det stolta mottot "Vi upptäcker tillsammans!"

FNSIN är en förening för den som har drabbats av 26-årskrisen - som upptäckt att man inte längre kan tågluffa (i alla fall inte som jurior), lämnat studentlivet bakom sig, lämnat scouterna eller fältbiologerna men som ändå har kvar barnets nyfikenhet och vilja att upptäcka ... En förening för alla med vida intressen och ....

Ja, må den leva ...

Sent i november 1993

Anders Schærström