Mordet på den engelska prinsessan

Av Mogens Månsson

NOS-läsarna torde vara bekanta med det sjöröveri som förekom på Gotska sandön i början av 1800-talet, men sådan verksamhet har förvisso förekommit på andra ställen längs våra kuster, t ex i Skåne vilket berättas här.

S:ta Annas Gille är en på 1950-talet grundad kulturbevarande förening i Åhus: Dess ändamål är att slå vakt om Åhus, som var en betydande plats under vikingatiden och en blomstrade hansastad under medeltiden; måhända med Nordens första universitet. Utvecklingen bröts när Christian IV lät bygga fästningsstaden Christianstad genom att tvångsförflytta befolkningen i Åhus respektive Wä.

S:ta Annas Gille ger årligen ut s.k. småskrifter som behandlar företeelser i gången tid, t.ex. tobaksodlingen och ålfisket. I ett sådant häfte från 1999 berättar Mogens Månsson om hur det gick till när han och ett par jämnåriga kamrater efter idog grävande journalistik och fysiska umbäranden - dykning i svinkallt vatten - utanför Revhaken i Åhus år 1950 lyckades återfinna det i 200 år försvunna vraket av en sägenomspunnen skuta lastad med ett dussintal halvfabrikat till praktsarkofager av sandsten på väg från Gotland till Danmark eller Tyskland.

Häftet inleds med ett sammandrag av den sägen som omsvävar vraket, vilken åter ges nedan.

         

 

Liksom på andra håll var det under århundraden så att längs kuststräckan mellan Åhus och Yngsjö ilandflutet vrakgods enligt sedvanerätt tillfaller upphittaren. Befolkningen lär fullt legalt ha nyttiggjort sig sålunda åtkommet skeppsvirke m m som byggnadsmaterial. Men affärsidén utvecklades av kreativa personer som färdades med vilseförande lyktsken på sanddynerna längs stranden för att locka in fartyg på grund och tillvälla sig lasten. Rena rama sjöröveriet. Sträckan fick dåligt rykte bland sjöfarare. Det sägs att de snarare befarade att bli ihjälslagna som skeppsbrutna på land, än att drunkna. För att komma till rätta med ofoget utsågs från andra halvan av 1600- talet särskilda myndighetspersoner, beridna fogdar - s.k. strandridare - med huvuduppgift att stävja smuggling och plundring samt att efter förmåga rädda skeppsbrutna. Strandridare var ett magert avlönat deltidsjobb och somliga frestades att dryga ut inkomsten med vrakplundring i egen regi.

Sägner som denna finns säkerligen på olika håll i världen från svårnavigerade kuststräckor där fartyg ofta förlist. Min prosaiska sammanfattning överensstämmer sannolikt inte helt med vad som den äldre Åhus- och yngsjöbor kan ha fått sig till livs. Avsikten är emellertid endast att läsare, som till äventyrs är obekanta med ifrågavarande sägen, skall kunna förstå varför det var så lockande för tre pojkar att försöka finna det legendomsusade vraket.

= = = = = = = = = = =

En stormig natt i mitten av 1700-talet går en tvåmastad skuta på grund utanför Revhaken i Åhus. Akterskeppet fastnar i stenrevet, medan förskeppet med besättning och kistor med dyrbarheter, bryts loss och går till botten ett stycke från akterskeppet. Hela besättningen drunknar eller avlivas på stranden. Plundringen leds av strandridaren Axel Nilsson, ett kriminellt belastat råskinn som blir anfader till den s k Trulsasläkten, befryndad med ägarna till Lassagården i Yngsjö. De andra illgärningsmännen är ett par fiskarbönder från trakten.

I akterskeppet påträffas en dyrbart klädd engelsk prinsessa och hennes illegitima baby. Ombord finns dessutom praktfulla värdeföremål; exempelvis en juvelkrona, ett guldhalsband, ett par för sina sedermera olycksbringande egenskaper legendomspunna guldskor, en silverkanna samt skeppshundens silverkedja. Prinsessan bär kostbara ringar som Axel inte lyckas rycka bort från de köldstela fingrarna. Han skär helt sonika av fingrarna för att komma åt ringarna. Sedan dödas prinsessan och hennes baby och i lönndom grävs de ner i en sanddyn.

Över de rövade föremålen vilar förbannelser. Somliga finns i kyrkor, dock inte alltför nära brottsplatsen; men de bestialiskt åtkomna ringarna och det övriga rovet är i privat ägo. Juvelkronan, även kallad prinsesskronan, har i generationer lånats ut som brudkrona av ifrågavarande kyrka.

Så vitt känt drar prinsesskronan inte otur över dess bärare, men resten av grejorna orsakar innehavarna olyckor och elände; det tydligaste exemplet anses vara Lassagården, som förutsades försvinna från jordens yta i vådeld. Efter två svårförklarliga eldsvådor är tiden fullbordad år1914. Kvar blir ingenting utom namnet Lassas kubbaställe vid Helgeån, den s k Lassabössan, ett halssmycke och en guldklimp. Gårdens olycksaliga ändalykt beror på att där förvarades en av prinsessans guldskor, som smälter ihop i den förintande branden.

När ryktet om illdådet når prinsessans hemtrakter blir grämelsen stor. För att döva samvetena för att ha tvingat prinsessan i exil och att diskret föda oäktingen, läser de ångerfyllda prästerna i grevskapens kyrkor gruvliga förbannelser över illgärningsmännen och Yngsjö by.

Själv misstänks prinsessan för att skrämma inte bara förövarna och deras efterkommande och - förmodligen oavsiktligt - också oförvitliga personer i trakten av Yngsjö och Åhus. Möjligen uppträder hon i olika skepnader, exempelvis som monsterfisk i en ålahomma, men det vanliga är att hon nattetid och ljudlöst, med barnet på armen, kommer på besök i ålabodar vid stranden. Efter att ha uppehållit sig en stund i stugvärmen och tigande hjälpt till med att reglera elden, vilket hon är skicklig på, försvinner hon rakt igenom väggen lika tyst som hon kommit.

Dock kvarstår en oklarhet kring en elakartad incident. Men de skyldiga kan lika gärna ha varit andra vålnader och gastar, frammanade av de engelska prästernas svavelosande förbannelser. Hur som helst återfinns en morgon skinnet efter Lassagårdens gårdvar uppspikat på en vägg.

Frånsett denna bristfälligt utredda tilldragelse finns inga tecken på att prinsessan har våldsamt sinnelag; enbart lösa påståenden om att hon bringar olycka. Sanningen är snarare motsatsen. När hon kommer på besök till ålfiskare som i sina bodar vaktar sina redskap, förebådar det oväder – en värdefull upplysning för dem som har sin bärgning ur havet. I stället för att personligen infinna sig, kan hon - som varsel för annalkande oväder - ordna en mild belysning av den sandkulle som utgör hennes och barnets sista vilorum; låt vara att hon stundom tycker att det är långtråkigt att stanna i sandhögen under evig vila.

= = = = = = = =

Mogens Månsson

Sjögatan 15

296 31 Åhus

Artikeln har tidigare publicerats som nr 40 i serien Småskrifter utgivna av S:ta Annas Gille i Åhus Stensarkofagerna vid Revhaken av Mogens Månsson. ISSN 0487-2118 Åhus Tryckeri AB, Åhus 1999.