Möte med ett tåg

 

När jag äntligen för första gången besökte USA var det en sak som slog mig: jag tyckte att jag kände igen allting! Man vet innan man kommer till Amerika hur det ser ut där. Man vet hur taxibilar, polisbilar, vägmärken, brevlådor och lokomotiv ser ut, vilket man inte gör med de flesta andra länder utan att ha besökt dem. Man vet hur det ser ut i New York. Man känner igen byggnadsstilen. Man känner igen inte bara FN-högkvarteret och Empire State Building utan även de sicksackande brandtrapporna på husens avigsidor i inte fullt så förnäma kvarter. Man har nämligen sett det otaliga gånger förr - i tv och på film, i nyhetsinslag, dokumentärfilmer, spelfilmer och serietidningar! När man står mitt inne i den ofantliga Central Park och trafikbullret har tonat bort till ett avlägset brus ser man skyskraporna sticka upp över trädtopparna runt omkring - det känns som om man stigit in en av Woody Allen’s filmer.

 

Jag minns inte ens vad den lilla hålan heter, där detta hände. Det som hände var för övrigt mycket trivialt, men det lämnade ändå ett starkt intryck i mitt minne, så starkt att jag måste försöka formulera det i ord.

Jag var på geografkonferens i Charlotte, North Carolina. Till varje konferens för geografer hör naturligtvis exkursioner i konferensortens omgivningar. Alltså turnerade vi i det gamla bomullsodlingslandskapet - Södern, galanteri, slaveri - och i det moderna Charlotte, ett finanscentrum med blänkande skyskrapor och vidsträckta parkliknande villaområden och mindre lyckligt lottade gamla arbetarkvarter med "shotgun houses" och andra träkåkar. "Shotgun houses" är småhus där en hall löper från en änden till den andra och de få rummen ligger vid sidan av den. Man kan fyra av ett gevär (shot gun) rakt igenom dem ... Elvis Presley lär ha tillbragt sin barndom i ett sådant.

Geografsällskapet hade kommit till den här lilla sömniga staden som varit ett centrum för bomullshanteringen. Vi hade pliktskyldigt besett ett bomullsmuseum som tycktes intressera sällskapets damer mera än dess herrar och hade till sist en halvtimme till fritt förfogande innan exkursionsbussen skulle avgå. På vägen in i samhället hade jag från bussen fått syn på ett bostadsområde som tycktes mig representera det gamla Södern: stora vita trävillor med verandor som nog hade sett bättre dagar. De låg på andra sidan järnvägen. Jag traskade dit för att fotografera. Jag hade inte särskilt mycket tid på mig för att hinna tillbaka till bussen, men egentligen behövde jag bara korsa järnvägen för att ta några tillfredsställande bilder.

Alltså, jag hade knappast mer än gått över järnvägen och knäppt några kort när jag hörde att klockorna vid övergången började klämta bakom mig. Det var mindre än tio minuter kvar till bussens avgång och min första tanke var att kuta tillbaka över spåren innan bommarna fälldes. Sedan ingrep förnuftet och sade mig att så gör man inte. Dessutom skulle ett tåg susa förbi på ett ögonblick. Jag stannade där jag var. Solen sken. Det var folktomt och stilla omkring mig. Jag väntade. Jag väntade och började undra hur långt borta det där tåget egentligen befann sig. Åt ena hållet krökte spåren bakom ett buskage. Åt andra hållet tycktes de försvinna vid horisonten genom ett flackt öppet landskap. Det dröjde, men så småningom kom vad som tycktes vara världens längsta och långsammaste godståg. Det drogs av två lok, monstruösa vidunder som under stort buller, slammer och ideligt tutande närmade sig korsningen. Ur kröken bakom buskaget drogs fram vagn efter vagn. Öppna vagna och täckta vagnar segade sig förbi i ungefär samma hastighet som det lilla leksakståg som fraktar turister runt på Skansen. Loken försvann nästan utom synhåll och en efter en försvann också vagnarna mot horisonten. Jag har sett det på film och jag har hört det i traditionella tågballader hur man hoppar på dessa långamma freight trains och jag insåg nu hur lätt det kunde ha varit att klänga ombord som en hobo eller railroad bum och låta sig fraktas mot okända öden under ständig hemlängtan.

  • "You can’t jump a big jet plane, like you can an old freight train..."

    "All around the water tank, waiting for a train. I’m a thousand miles a way from home, sleeping in the rain."

  • Jag försökte uppskatta tågets längd utifrån hastigheten och den tid det tog för att rulla förbi. Jag har läst, att amerikanska godståg kan vara åtminstone tre kilometer långa och att varje dygn rullar flera tusen sådana godståg i USA. Tre kilometer verkar inte överdrivet. Minuterna gick och jag trampade fåfängt på stället. När den sista vagnen rullade förbi hade jag nästan förlorat tron på att tåget hade ett slut, men jag hann ändå med min buss.

     

    Man föreställer sig att allt går fort i Amerika. Det gäller i alla fall inte godstågen. Men långsamheten kompenseras av den enorma kraften, den som finns i musik, i blues, i tågballader. Jag hade fått en uppenbarelse av den amerikanska pulsen, av bluesens puls - av Blues in the Night, av Chattanooga Choo Choo - men också av den amerikanska rastlösheten. Kringflackandet är åtminstone för somliga en del av den amerikanska livsstilen:

  • "I’ve been in some big towns and I’ve heard me some big talk ..."
  • Sedan har jag lärt mig att det som är typiskt för bluesen, dess "blue notes", är

  • "toner i svävande obestämda intervall. I bluesskalan ligger dessa toner i regel på tredje, femte och sjunde tonsteget, men något under durskalans motsvarande halvtonslägen. I ackordspel kombineras dessa blue notes med ackordets övriga toner till en ‘blue harmony’"
  • - och just i sådana treklanger lär de amerikanska lokomotivens visslor vara stämda! Jag hade mött bluesen och därmed något av Amerikas själ där vid järnvägskorsningen.