ÖAR I STRÖMMEN – Järnåldern på Åland

Ilse Tarsala

Inom mytologin står öar ofta för längtan efter friheten och förhoppningar om ett annat, mer tilltalande eller autentiskt liv. Öar erbjuder oberoende från fastlandets komplicerade sociala sammanhang eller moraliska överväganden och frestar genom alternativa lösningar.

Äldre tider och historiska skeenden spelar ofta en stor roll i sådana mytbildningar. Historiska "fakta" används för att förankra myten i verkligheten. Detta gäller även idag. Allehanda moderna drömmar och förväntningar projiceras på gångna tider och uppfattas så småningom som orubbliga sanningar. Många gånger sker detta i så stor utsträckning att det förefaller som om det förflutna övergått till att vara vår tids mytiska ö, en motpol till nuets vardagliga "fastland". I de nordiska länderna är järnåldern och framför allt vikingatiden en sådan tidsperiod.

Bebyggelsespår, fornborgar, skattfynd, medeltidskyrkor samt de tusentals gravkullarna påminner om gångna tider på Åland. Hur ska dessa spår förstås utan att blanda in sentida fantasier eller moderna mytbildningar?

Den äldre nordiska järnåldersforskningen har så gott som uteslutande uppfattat det åländska landskapet som en extension av de stora, omringande landytorna. Åland har betraktats som en periferi, ett marginalområde, en fattigare version av det rika Mälarområdet. Torftigheten har ansetts vara en följd av den naturliga marginalitet som kännetecknar öar.

Vid en närmare granskning är synsättet förbryllande. Det arkeologiska materialet förefaller inte så fattigt som man gett sken om, snarare återspeglas en rik och fängslande föreställningsvärld.

Man förstår att forskningsperspektivet haft ett nära samband med sentida politiska ansatser och förhoppningar, inte minst i grannländerna Finland och Sverige. Utgångspunkten har varit nationalstaten och framför allt frågan om Ålands nationella tillhörighet. Problemet är att nationalstaten inte fanns under järnåldern. Sannolikt inte heller frågan om Ålands svenska eller finska hemvist. Istället bestod det som idag är Finland och Sverige av ett antal små hövdingadömen, i många fall inte mycket större än det åländska landskapet.

Hur påverkar ett sådant synsätt den åländska järnåldersforskningen? Måste landskapet fortfarande betraktas som en periferi och har de svårförklarliga fyndtomheterna, dateringsproblemen och luckorna i bosättningskontinuiteten kanske ett samband med de tidigare utgångspunkterna? Måhända kan karakteristiskt åländska företeelser – de gåtfulla lertassarna till exempel - förklaras om man helt enkelt byter perspektiv.

Till skillnad från många andra öar i Östersjön består Åland av tusentals öar, skär och vikar. Karakteristiskt är omväxlingen mellan land och vatten, "mångöigheten". Kanske kan denna användas som utgångspunkt. Vilken betydelse har det nära landskapet i utformningen av ideologi och föreställningsvärld? Vad säger de åländska fynden och arkeologiska lämningarna? Hur har man under järnåldern rangordnat och klassificerat platser, företeelser och människor?

Frågorna är många, men framför allt: vad händer om man kastar ljus på ett s.k. ytterområde och placerar det i centrum? Kanske kan även till synes bekanta föreställningar om den nordiska järnåldern framstå i helt ny dager.

Ilse Tarsala är doktorand vid Sthlms universitet med Yngre järnålder på Åland som avhandlingsämne. Den 30 september kl 18.00 berättar hon mer för oss om Ålands vikingatid. Se programnotiserna.