Oljeutsläppet vid Gotska Sandön

I början av oktober drabbades Gotska Sandön av ett oljeutsläpp. Det visade sig senare att det var en del av ett större utsläpp, i allt uppskattat till ca 2000 ton eller 3 milj liter. Huvuddelen berörde baltiska kusten men Gotland, inbegripet Fårö och Sandön, och Stockholms skärgård drabbades också. Det har också genom analyser på Statens Kriminaltekniska Laboratorium i Linköping visat sig att oljan kom från Alambra, ett Malta-flaggat fartyg som läckt litet varstans och smutsat ner stränder i flera länder i Europa. Sannolikt kommer Kustbevakningen att skicka krav på vattenföroreningsavgift till rederiet, som också kan få skadeståndskrav från myndigheter och privatpersoner. Fallet är intressant eftersom det är ovanligt flagrant och kan bli ett pilotfall där ett straffrättsligt ingripande får internationell genomslagskraft .

Fartyget byggdes för 24 år sedan vid Götaverken. Genom sin ålder är det utsatt för rost och skulle nästa år ha genomgått om omfattande inspektion.

Även om utsläppet är det - hittills - största i Sandöns historia var det i sammanhanget tursamt att det kom efter sommaren, dels för att fågel- och turistsäsongen var över, dels för att kylan gjorde oljan mera trögflytande och därmed lättare att sanera. Till all lycka har Säludden klarat sig utan större skador.

Räddningsverket ansvarade för saneringen men arbetet genomfördes till stor del av frivilliga från Gotska Sandöns Hembygdsförening (GSH) i tre grupper om ca 10 personer vardera som var ute en vecka var. Jag ingick i den tredje gruppen, 18-25 oktober, och lämnar följande rapport.

Inledningsvis nämnes att jag för åtskilliga år sedan gick med i GSH eftersom jag anser dess arbete för att bevara Sandöns kulturminnen värt allt stöd. Dessutom ger GSH:s medlemsblad god information om Sandön. Jag har haft många fina stunder på Sandön och tanken på att dess stränder smutsats ner högg till i hjärtat, så därför anmälde jag till GSH att jag gärna ville hjälpa till med saneringen.

Resan påbörjades om man skall vara petig redan tisdagen 17 oktober, nämligen med färjan kl 23.30 från Nynäshamn som kom till Visby kl 5.45 onsdag morgon. Bussen till Fårö avgår en knapp timme senare. I gryningsljuset skymtar jag lokaltidningarnas löpsedlar som utlovar "Allt om derbyt i Slite". Dimman dansar runt enarna medan bussradion spelar en gammal Beatleslåt som verkar passa bra i läget: With a Little Help from my Friends.

Framme i Fårösund ca kl 8. De sista fyra passagerarna går av, en försvinner med målmedvetna steg och vi tre kvarvarande får av chauffören anvisning hur vi skall gå till kustartilleriets område därifrån båten utgår. Nere i KA3:s hamn ligger bevakningsbåten Djärv, några personer står på kajen och ytterligare några kommer strax efter oss. Kl ½9 lämnar vi Fårösund och kommer efter ca 2 timmar till Norra Sidan på Sandön. Vi sätts i land med gummibåt och avlöser den föregående rensargruppen. Vi är som sagt ca 10 personer av vilka två skall sköta "marktjänsten", alltså matlagningen. Det är en blandad skara, de flesta - men inte alla - har tidigare varit på Sandön. Den äldste är en 77-årig f d sjöman som gjorde sitt första Sandöbesök i slutet av 1920-talet och minns hur han då cyklade trehjuling på betongsträngen som leder upp till Fyrbyn från stranden. Yngst är en kvinnlig kulturvetare i 30-årsåldern (vars arbetsgivare, ett dotcom-företag, dagen före avresan gått i konkurs vilket så när äventyrat hennes avfärd - som en tillgång i företaget måste hon ha konkursförvaltarens tillstånd att resa) som första gången var på Sandön i slutet av augusti i år.

Arbetsledaren från Räddningstjänsten informerar om läget och planerna men i övrigt får vi onsdagen för att installera oss. Jag går upp till den mycket ödsliga Lägerplatsen där ett anslag på Kokhuset berättar om vädret 11 september och att båten till Nynäshamn går från Källahamn kl 10.45. Det växer svampar på den annars så upptrampade vägen. Promenad till Bredsand, sedan Gumskullen och Kapellänget med de båda andra stockholmarna. Några blommor finns ännu kvar: blodrot, axveronika och fibblor. På Kapellänget finns en död uggla, troligen en som inte hittat tillräckligt mycket föda och helt enkelt "svultit inne" på ön. Vi ser för övrigt en hel del döda fåglar under veckan på ön.

Männen inkvarteras i två rum i ett av husen i Fyrbyn, de båda kvinnorna mera bekvämt med tillgång till vattentoalett och dusch i lägervärdarnas rum i Naturum, "i varsin monter" som männen avundsjukt konstaterar.

De följande dagarna pågår oljesaneringen nere på södra delen av ön, från Höga Land till Kyrkudden. Schemat är frukost kl 7 varefter vi skjutsas till arbetsplatsen av tillsynsmännen eftersom vandring skulle ha tagit orimligt stor del av dagen. Även med denna transport märker man att ön är stor, det tar ca 10 minuter att komma till Säludden, 15 till Kyrkudden, ca 20 till Vinbukten. Arbetet pågår med avbrott för lunch (medförd i militärens 13 liters isolerkärl) och kaffe fram till 3-tiden då bilarna återkommer och kör oss hem till Fyrbyn där sedan middagen vankas. Vi åker tillbaka litet olika vägar till Fyrbyn och får på det sättet se en hel del av Sandön. Tillsynsmännen berättar att Sälutkikstallen, trädet som är så gott som oförändrat sedan Albert Engström ritade av det i mitten av 20-talet, nu börjat bli litet medfaret och inte väntas stå många år till.

Vid måltiderna får vi stockholmare bland annat lära oss en del gotländska och Fårö-mål. En frukost rapporterar en sanerare som hört morgonnyheterna på radion att det oljeutsläppande fartyget identifierats och att besättningen försökt täta den läckande tanken med träpluggar. Nyheten möts av harmsna kommentarer.

Räddningsverket utrustar oss med redskap och kläder: overaller märkta Statens brandnämnd, regnställ, handskar , knäskydd, raggsockor och stövlar. Knäskydden är välkomna när vi ligger och kryper och plockar olja bland klapperstenarna nedanför Höga Land.

Det är inte några sammanhängande sjok av olja utan större och mindre klunsar, de största kanske som en liten handflata. Några dagar krattar vi ihop oljan i sanden i strängar varefter en saneringsfirma samlar in dem med en apparat påminnande om en stor dammsugare: den lätta oljan sugs upp men sand och sten ligger i huvudsak kvar. Apparaten sköts av en i Lomma bosatt holländare och hans pojke, sårk, som fått ledigt från skolan men som skall skriva en uppsats som kommer att läggas ut på Internet.

Andra dagar går vi med lingonplockare, tar upp oljan och samlar den i säckar. Arbetsledaren understryker att även om utsläppet är stort är en del tidningars rubriker "miljökatastrof" inte befogade, oljan kommer att brytas ner och vi skall inte bekymra oss om de allra minsta flagorna.

På samma sätt som jag kan hitta präktiga bestånd med nedfallna björklöv när jag tänkt plocka kantareller hittar jag i början åtskilliga oljeklunsar som visar sig vara stenar eller musselskal, men övning ger färdighet och det går lättare och lättare att känna igen oljespillet på dess litet mattare yta på grund av sand som fastnat.

Jag berättar under saneringen för kulturvetaren att uttrycket "det som göms i snö det kommer fram i tö" av FNSiN kompletterats med en ny strof "det som göms i sand det kommer fram ibland" vid tidigare besök på Sandön. Hon replikerar snabbt med ännu ett tillägg: "det som göms på Ön, det kommer fram med stön".

Martorn och marviol finns alltjämt kvar, och vi ser en del fågel t ex råka och vitkindad gås. Några har lyckan att se kungsörn. Vid Säludden och utanför Las Palmas får vi se och höra sälar.

På stranden finns som vanligt glödlampor och mjölkförpackningar från olika länder och, av någon anledning, en del ballonger. De flesta av dem är anonyma men en kommer från Der Huber Wochenmarkt och ett par från ICA Kvantum.

En molnfri kväll är några av oss uppe i fyren för att se på stjärnorna och fyrljuset som sveper runt och får då också se ett stiligt norrsken. Två kvällar får vi låna tillsynsmännens vedbastu och myser där med avbrott för snabba dopp i havet. En morgon när jag vaknat vid 6-tiden tar jag före frukost en vandring runt Bredsand i den första gryningens ledljus.

Eftermiddagen samma dag eller dagen efter är vi några som går tillsammans samma vandring. Det har då blåst upp rejält, stranden har blivit märkbart smalare sedan min egen promenad och vi ser sanden yra över marken och får en mycket påtaglig illustration till hur Sandön flyttar sig norrut.

Annars är vädret ganska bra, höstaktigt men utan kylig blåst, mest mulet men i stort sett utan regn, lagom temperatur för att vara ute på stranden och arbeta.

På söndagen gör vi utflykt till Schipkapasset - ryska kanorna och kyrkogården - Höga Revaren - Bourgströms - Gamla Gården - Kyrkogården. Vi får tack vare GSH komma in i Bourgströms stuga vid S:ta Anna och i Skogshuggarbaracken vid Gamla Gården. Skogen på det inre av ön är sig relativt lik jämfört med hur den ser ut på våren och sommaren även om ljuset är ett annat. Lövskogspartierna, morerna, skiljer sig förstås mera från hur jag tidigare sett dem, stämningen är litet vemodig.

Träskoningen vid Schipkapasset börjar bli litet dålig och bilarna stannar med tanke på rasrisken nedanför backen upp mot passet. Det konstateras att GSH inte saknar arbetsuppgifter framöver!

Det är intressant att få se inredningen i Bourgströms stuga, i hög grad - t ex kojer och tvättställ - kommen från fartyg.

Lunchen intas inne i Skogshuggarbaracken där det finns fyra rejäla halmfyllda fyrmansbritsar i det större rummet. I en inre avdelning hade förmannen och kokerskan varsin säng, på sin tid åtskilda av ett draperi. En av GSH-medlemmarna berättar att baracken inte är färdigrenoverad utan att rökgång skall tillfogas kanske i sommar.

På Kyrkogården ser vi den nyligen bortgångne tillsynsmannen "Totte" Jönssons grav, enligt Sandösed prydd med stenar i stället för med blommor.

På måndagen kommer en tjänsteman från Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningen ut och inspekterar läget. Slutsatsen av inspektionen är att saneringen kan avblåsas, det finns visserligen små rester av oljan kvar men det är inte meningsfullt att lägga ner arbete på att ta upp dem utan de kommer att brytas ner tillräckligt fort. Båten med avlösande tillsynsman kommer ju inte förrän på onsdagen så vi får på tisdagen flyga tillbaka till Gotland med räddningstjänstens helikopter "Superpuman". Den rymmer dock inte alla på en gång utan en första grupp reser vid 2-tiden på eftermiddagen. Innan helikoptern hinner tillbaka för att ta oss andra får den ett räddningsuppdrag och andra gruppen blir därmed kvar tills Puman återkommer kl 7 och tar oss till Visby. Som kvällsfärjan hunnit gå inkvarteras vi stockholmare på Räddningsverkets kursgård. Nästa dag får vi en rundvandring på räddningsstationen och en av sanerarkamraterna visar oss Visby.

Gotlands Tidningar berättar, under rubriken Sandön färdigsanerad, att mellan 8 och 10 ton ren olja plockats upp från öns stränder sedan början av oktober och att kostnaden uppskattas till närmare 2 miljoner (vem som skall stå för den än ännu oklart). Troligen kommer oljan att komposteras på Sandön - med hjälp av bakterier från gödsel eller växtdelar kan oljan brytas ner biologiskt på 18-20 månader. Fram i vår kan man kontrollera om större mängder olja kommit fram ur sanden efter vinterstormarna och ytterligare rensning behövs.

När jag tänker tillbaka på veckan och arbetet i gruppen är det ett talesätt som dyker upp, "lika barn leka bäst" vars norska motsvarighet är precis tvärtom: "olika toner ger den vackraste klangen" (för övrigt har skillnaderna mellan Norge och Sverige, två skenbart så lika länder, i flera avseenden intresserat utomnordiska etnologer). Som jag skrev inledningsvis var sanerargruppen en heterogen skara men det norska uttrycket ger en bra bild av stämningen som snabbt blev mycket god, rentav hjärtlig. Och även om anledningen till besöket var onödig och sorglig var det en ny och minnesrik upplevelse att få se Ön vid denna årstid.