Skog på isländsk öken

Ann-Kristin Wentzel

En gång grönskade marken där stora ökenlika områden breder ut sig. Omvandlingen är ett resultat av erosionen - Islands största miljöproblem. Genom att plantera skog försöker man stoppa denna jordflykt.

Glaciärklädda berg tornar upp sig långt borta i fjärran. Vi befinner oss på södra Island, ett hundratal kilometer nordost om Reykjavik.

- Här låg tidigare rika slåttermarker, berättar Sigvaldi Ásgeirsson som är hemma från trakten. Bara för några generationer sedan var marken fortfarande bördig här på höglandet. Han pekar ut enstaka rester av den tjocka grässvål som en gång täckte marken.

Skogen försvann

Landskapet stämmer väl med de bilder av Island som vi känner till från turistreklamen. Men när de första invandrarna slog sig ner på ön möttes de av grönskande hedar, ängsmark och lummig björkskog. Växtligheten täckte allt utom de högst belägna fjällvidderna, glaciärerna och de yngsta lavafälten. Skog brändes ner för att bereda betesmark åt djuren. Man avverkade träd för att få virke och bränsle. Dessutom gick mängder av björkved åt för att framställa träkol som var en livsviktig vara. Järnet i de tidiga islänningarnas liar var dåligt. Eggen blev fort oskarp och för att få den vass måste järnet hettas upp i glödande kol och hamras ut. Utan kol klarade bönderna inte höskörden, och utan hö kunde boskapen inte hållas vid liv över vintern.

Befolkningen växte snabbt och på 1100-talet, tvåhundra år efter den första invandringen, fanns det över 100 000 människor på ön. Redan då hade en stor del av skogen försvunnit och därmed hade en nedbrytande kedjereaktion startat.

Värst vid sekelskiftet

I slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet hade erosionen antagit katastrofala dimensioner. Skogen var nu så gott som försvunnen. Marken var öppen för påverkan från väder och vind. Områden som hade använts som kreatursbete och hövall var så hårt utnyttjade att växttäcket på många håll hade slitits bort som på Haukadalshe?i. Sand från förstörda områden yrde iväg och förstörde marker som fortfarande var produktiva.

När skogen var slut fick risbuskar duga som bränsle. Men med riset försvann ännu ett av markens skydd. Och när riset tog slut eldades spisen med torkad kogödsel. Vallen fick klara sig utan denna näring och höskördarna blev allt sämre. Människorna led nöd, övergav sina gårdar. Många emigrerade västerut över havet. Av det ursprungliga vegetationstäcket återstår i dag endast hälften. Den lilla skogsrest som finns kvar täcker 1 procent av Islands yta.

Vi kör vidare på den knaggliga vägen in i ett allt ödsligare landskap. Vinden har samlat sand i stora dyner. Här har det isländska erosionsinstitutet försök på gång. De har sått strandråg för att hejda sandflykten. Det ståtliga gräset är frodigt och rötterna klarar att hålla sanden på plats. Litet längre fram kör vi över områden där man prövar andra gräsarter med sämre resultat.

-Här uppe måste man både så och gödsla från luften, förklarar Sigvaldi. Det är svårt för flygarna att få frön och gödsel att hamna på samma ställe, eftersom vinden för det mesta är så hård, och därför växer det så dåligt.

Den omstridda lupinen

Kvällssolens sneda strålar lyser upp de brungrå bergssidorna i fjärran. Stora smaragdgröna fläckar bryter av mot de murriga färgerna. Vad vi ser är kraftiga bestånd av Islands mest kontroversiella invandrare, den blå lupinen från Alaska. På platser där nästan inga andra växter klarar sig har denna livskraftiga art slagit rot och brett ut sig.

För en växt som lupinen är den kala marken en idealisk miljö. En av förklaringarna bakom framgången är att lupinen är en ärtväxt som hyser kvävefixerande bakterier i rötterna. I motsats till gräset behöver den inte gödslas för att klara sig.

När lupinen väl fått fäste sprider den sig snabbt. Alltför snabbt, hävdar dess motståndare. De vill inte ha detta främmande inslag i den karga isländska naturen. Men lupinen är också ett ovärderligt hjälpmedel för dem som kämpar mot erosionen. Där marken tidigare varit helt steril skapar den på några år en bördig jordmån. På så sätt bereder den marken för andra organismer.

- Se på alla spovar som flyger här uppe, säger Sigvardi. Egentligen hör de hemma på sankmarken nere på slätten, men numera håller de gärna till på höglandet om det finns lupiner. Bland rötterna hittar fåglarna mask och de täta bestånden ger ungarna skydd mot rovfågel och fjällräv.

Björken och örterna

Sigvaldi arbetar på den isländska skogsförsöksstationen strax utanför Reykjavik. Vi har fått följa med honom till Haukardalshei?i där han ska stanna några dagar för att se till skogsplanteringarna i området.

Vi stannar vid en björkplantering. På den steniga marken kämpar små halvmeter höga plantor att överleva. Några är så små att de är svåra att upptäcka, andra har gett upp bara riset är kvar. Sigvaldi är trots allt hoppfull för han vet att på Island tar det lång tid för plantorna att komma igång.

För björkarna är tjälen det största problemet. Eftersom marken är kal blåser snön i väg istället för att ligga kvar och skydda mot kylan. Kölden blir sällan riktigt hård, men flera gånger varje vinter fryser och tinar jorden. Varje gång rör tjälen om i den steniga marken så att de klena rötterna skadas.

Enstaka örter spirar mellan björkplantorna. Det betyder att de små björkarna redan har förbättrat klimatet närmast marken. Till Sigvaldis glädje upptäcker vi både gulvial, humleblomster och smörblommor. Gulvialen är särskilt välkommen eftersom den likt alla andra ärtväxter berikar marken med kväve. Humleblomstret tyder på att marken lämpar sig för gran.

- När björken har vuxit upp någon meter kan det vara dags att sätta ut granplantor. I skydd av björken har också granen en chans att klara sig här.

Skogen tillbaka

Sigvaldi visar oss en sluttning där han har planterat lärkträd. Plantorna sattes i marken för femton år sedan och är nu ett par meter höga. På marken har det hunnit bildas ett mjukt täcke av mossa. Ett imponerade resultat jämfört med de klena björkarna.

- Det var många som tvivlade på att jag skulle lyckas. Men det har gått över förväntan. Jag ville pröva om lärken kan överleva på så här utsatta lägen.

Lärken är ett märkligt träd som tycks klara sig på de kargaste marker. Det hör hemma i Ryssland och Sibirien. Numera är det ett av de mest planterade trädslagen på Island.

När islänningarna nu försöker återbeskoga sitt land för att få bukt med erosionen nöjer de sig inte med de inhemska trädslagen, dvs björk, sälg, rönn och asp. Contortatall och sitkagran från Amerika är andra trädslag som tycks trivas.

Att plantera skog har blivit en folkrörelse. Men det tog lång tid att övertyga islänningarna om att skog faktiskt kan växa på ön. Och dessutom finns det många islänningar som inte vill ha någon skog. De anser att naturens skönhet på denna ö ligger i de fria öppna vidderna.

Blomsterängen

När vi kommer ner från heden är det sent på kvällen, men solen är fortfarande uppe. Innan vi säger adjö visar oss Sigvaldi en prunkande blomsteräng. Här växer humleblomster, gulmåra, skogsnäva, fläckigt nyckelblomster, låsbräken och andra örter. I utkanten av ängen står en och annan lupin.

- För många år sedan sådde jag lupiner här. Då var marken nästan bar. Lupinerna tog sig bra, men snart hittade andra växter hit och nu får lupinen lov att ge sig.

Den här ängen borde alla se som fruktar att lupinen en dag tar över hela Island. Ängen visar också att islänningarna har goda möjligheter att stoppa erosionen och få tillbaka grönskan på sin ö.

_________________________

Ann-Kristin Wentzel är redaktör på tidskriften Forskning & Framsteg. Svensk-isländska samarbetsfonden möjliggjorde hennes Islandsresa genom ett stipendium för att studera beskogning och erosion. Artikeln har tidigare varit publicerad i Naturvetaren och återges här med författarinnans tillåtelse.