Om skrock i min hembygd

Elsa Schærström

I mitt hem förekom aldrig någon sorts övertro. Inte heller i mina morföräldrars hem var man vidskeplig. Möjligen kan jag anföra ett enda undantag. Min morfar var en mycket bestämd herre, som aldrig bragtes ur fattningen, med ett enda undantag: han hade faktiskt sett en lyktgubbe. Det var mörkt och morfar var på väg hem. Då såg han plötsligt lyktgubben. Ett par meter från morfar stod han och plötsligt försvann han.

I Östra Torp levde gammalt skrock kvar. Mina klasskamrater berättade om sådant som kom håret i nacken att resa sig på mig: det var om döda som låg med ögonen öppna och alltså tittade efter fler, och det var om den som låg på dödsbädden och såg smådjälar dansa på täcket,och i ena hörnet i rummet stod den "store" och grinade.

I Östra Torp talade de gamle om Nordskytten. Det var ett annat namn för Oden eller om det var Tor. Hur som helst så nämnde man Nordskytten, då det stormade. Då var han ute och for i molnen.

Vår gamle kyrkvaktmästare Per Persson berättade för oss historien om guldvaggan. Vi satt under asken, som vanligt sommartid, och drack kaffe och hade bjudit in honom, och vi talade om att det var fattiga tider. Det var ungefär 1930. Men då berättade Per Persson, att för honom skulle framtiden i alla fall bli ljusare, någon gång. För då skulle han få guldvaggan. Och så berättade han om den. Det var hans föregångar, långt tillbaka i artonhundratalet, som en gång kommit upp till kyrkogården, och då stod det en sjövasker eller strandvasker och försökte på alla sätt att kravla sig över den låga mur, som omgav kyrkogården. Men det var ju förgäves, naturligtvis. En sjövasker är en person som drunknat och alltså är evigt osalig, eftersom han dött utan att ha fått den sista smörjelsen och inte blivit begravd i vigd jord. Hur som haver, kyrkovaktmästaren gick fram till den olycklige, som bad "Hjälp mig över! Jag lovar, att om du kan få mig in på kyrkogården, så skall du få en vagga av guld som jag har grävt ner vid stranden. Du eller din efterträdare här i arbetet eller dina barn skall få guldvaggan." Vaktmästaren tog ett tag, och ett tag till. Det var det tyngsta arbete han varit med om, och likväl hade han ju arbetat tungt sedan barndomen. Till slut var emellertid vaskern över och inne på helgad mark. Hans gestalt började försvinna, som en dimma, men innan han var helt borta lovade han än en gång: "Guldvaggan skall bli din, eller din efterträdares." Ja, så var han helt borta. Men Per Persson, som då var omkring 80, skulle jag tro, var säker. Framtiden skulle bli ljus.

Han hade haft ett hårt liv, slitit sedan han var barn, men han tycktes okuvlig,hade alltid munnen med sig. Han stod och grälade med en lika munvig gumma en gång på kyrkogården, och just då jag passerade sade han till henne: "När jag skall grava till dig, så skall jag grava djupt." Jag ryste. Nog kunde man bli spökrädd.

Det berättades, att det en gång hade gått en underjordisk väg från den plats, där nu Östra Torps prästgård ligger (nuvarande församlingshemmet) till Västra Torp. Jag frågade honom om han visste något om den saken, men han sade, att det måste vara en skröna. Han hade sprängt så många stenar på kyrkogården, då han grävde, men aldrig sett till någon gång, sade han.

Östra Torps kyrkogård låg mitt emot skolan, så vi hade utsikt över vad som hände där. En kväll såg far, att en gumma kom gående, tyst och stillsamt, och vid handen ledde hon en liten pojke. Per Persson var där och arbetade med att gräva en grav. Tyst, tydligen överenskommet,lyfte de den lille ner i graven och där fick han kissa i alla de fyra hörnen på graven. Naturligtvis frågade min far nästa dag vad som skett och varför, och fick till svar, att det var ett medel mot sängvätare.

Rätt ofta såg vi någon av de kloka komma i skymningen med något klent barn. Det var efter ett regnväder, så det hade blivit små "pölar" i gravstenarnas små ojämnheter. Med det vattnet tvättades barnet. Det var bot mot engelska sjukan.Och jag har också hört, att regnvattnet var bra, om man hade eksem. Faktum är, att då mor drabbades av elakartad eksem, fick hon av en läkare rådet att tvätta sig i regnvatten. Men han sade inte, att det skulle tagas från en gravsten!

Man kunde skydda sig mot ondska och sjukdomar på olika sätt. Far observerade en dag, då en flicka stod framme vid tavlan och räknade, att något föll från hennes kläder. Eftersom han visste, att familjen var en smula egen, sade han ingenting, men på rasten tittade han efter. Det var en död mus. Flickan hade tydligen haft den på sig, för den hade ett snöre knutet om svansen. Vad det skulle ha botat eller skyddat mot, vet jag inte. Far slängde musen på sophögen och sade nog aldrig något om saken till familjen.

En flicka hade så rysligt mycket loppor. så mina föräldrar talade med modern en gång och bad, att man skulle göra något åt det, men föräldrarna sade, att det var lönlöst. "För se, hon avlar dem själv", sade de. Under min tjänstgöring i Västmanland hörde jag en liknande förklaring. Loppor föds av sand, så de djuren kan man inte utrota, hette det där.

Elsa Schærström är född och uppvuxen i Östra Torpsom ligger en kilometer norr om Smygehuk.