Stensarkofagerna utanför Revhaken i Åhus

Mogens Månsson

I förra numret av NOS berättade Mogens Månsson en sägen som hänger samman med en förlisning utanför Åhus. Här berättar han vidare om hur han i början av tonåren, tillsammans med ett par kumpaner – bröderna Kai och Per Bergström – gick till väga för att söka vraket och dess last.

Detta är en lätt förkortad version av en text som publicerats i serien Småskrifter utgivna av S:ta Annas Gille i Åhus. (ASm)

___________________

Givetvis var vi sedan barnsben fascinerade av de skrönor som omgav fartygets förlisning och fortfarande fantasieggande last - sarkofager med döingar, som hade ovanan att som gastar och spöken i olika skepnader skrämma fiskare i ålabodarna och andra som kom i deras väg. Med stigande ålder och klentrogenhet blev vi emellertid alltmera övertygade om att det mesta var skepparhistorier. Men ändå; under flera år spekulerade vi kring hur det skulle vara att dyka ner till vraket, även om vi inte förväntade oss någon upphetsande skatt. Och fanns det mot förmodan rester av en skatt, vilka de förmenta vrakplundrarna hade missat, insåg vi att de borde ligga utströdda och oåtkomliga i sanden. Som Per brukade travestera: Vad som göms i sand kommer (bara) fram ibland. Hur som helst stod vi inför två problem; att skaffa dykutrustning och att lokalisera vraket.

Lyckliga omständigheter spelade oss i händerna. Hela familjen Bergström åkte någon av 50-talets första somrar på semester till Menton vid Medelhavet. Där hade det blivit populärt att studera havsbotten med cyklopöga, snorkelrör och grodfötter. Detta folknöje var praktiskt taget okänt i Sverige - i varje fall i Åhus med dess beryktat kalla badvatten.

Vid återkomsten fick jag av pappa Hasse en likadan utrustning som Kai och Per hemfört från Menton. Det blev mycket simmande kring Jägarstenen längst ut på Revhaken och vi lärde oss att fånga spättor genom att spetsa dem på ett vasst föremål, där de låg på botten med ögonen ovanför sanden. Svinkallt vatten tycks för barn i alla tider varit ett försumbart problem - och inte oövervinnligt för tonåringar med tillräcklig motivation.

Nu återstod bara att lokalisera vraket. Vi "förhörde" gamlingar som vi kände och andra som påstods veta något. Särskilt koncentrerade vi oss på gården Allhem i Ripa, granne till den gård som mina förfäder brukat i många generationer. Det i sammanhanget intressanta med Allhem är att där hade sedan långt bortom mannaminne locket till en sarkofag använts som dryckesho för kreaturen. Det uppgavs med stor bestämdhet häröra från skeppet med prinsessan. Av gamla åhusbor fick vi också höra att det funnits en liknande ho vid pumpen på Åhus torg, men ingen sade något om att den hade med prinsessan att göra; heller inget om vart den tagit vägen.

Vi försökte också ta reda på var alla de värdeföremål fanns bevarade som påstods härstamma från det plundrade skeppet. Naturligtvis var vi nyfikna på att få se åtminstone något av dem. Men vi blev bryskt åthutade för att komma med impertinenta frågor. "Sådant talar man inte om - det kan dra olyckor över oss alla, hela byn, ja t o m dåligt fiske längs hela kusten.". Vid åtskilliga samtal med museiintendenten vid Kristianstads Museum, Thorsten Andersson - nära vän till familjen Bergström - framkom bland mycket annat intressant, att den tidens skutor var tämligen grundgående; Dock skulle vi inte sätta alltför stor tilltro till sägnerna kring prinsessan, hennes barn och smycken m m. F ö tror jag att samtalen med farbror Thorsten har haft stor betydelse i mitt liv i det att jag tidigt blev uppmärksamgjord på elementa i (historisk) källkritisk granskning; viktigt också i många, helt andra, sammanhang.

Antagligen hörde vi aldrig talas om kartskissen i en bibel från mitten av 1800-talet med förlisningen angiven till år 1761. Tur var nog det; haveriplatsen anges ligga 1000 meter ut från stranden och vi lär knappast kunnat inse att meter är fel sortangivelse; 1000 fot blir drygt 300 meter - ett i förhållande till våra resurser mera hanterligt avstånd och vattendjup. De dåtida skeppens grundgående samt det som vi betraktade som ett bevisat faktum, nämligen att åtminstone ett kistlock faktiskt hade bärgats med förmodligen primitiva medel, fick oss att anta att vraket inte borde ligga särskilt djupt.

Sjökort hade vi haft sedan länge för att hitta djuphålor inom ett par kilometers rodd från stranden. Ur dem pilkade vi upp familjernas behov av torsk. Sjökortet blev nu föremål för ingående studier ur en ny synvinkel: Var kunde ett skepp, som seglar nära stranden i kraftig sjöhävning, tänkas fastna om det sticker tre, högst fyra meter ? Det föreföll rimligt att om skeppet kommit för nära under sin färd längs stranden och vilseförts av skenet från lyktor som burits av vrakplundrare backe upp och backe ner längs sanddynerna - borde det ha fångats upp av stenrevet tvärs stranden. Det föll oss nog aldrig in att det visserligen kan ha gått till på det viset, men att hela skeppet inte nödvändigtvis gick till botten just på, eller omedelbart intill den plats där det i så fall rände in bland stenblocken Säkerligen hade vi aldrig hört talas om den variant av sägnen, som förtäljer att akterskeppet, från vilket plundrarna påstås ha släpat ut prinsessan, inledningsvis stod fast ovan vatten på ett ställe, medan förskeppet med besättning och last drev vidare och gick till botten ett stycke bort.

Sålunda kajkade vi under olika meteorologiska och hydrologiska omständigheter omkring utanför stenudden med tre – fem meter vatten under kölen. Vi turades om att med cyklopöga och snorkel ligga dubbelvikta över relingen och spana med huvudet i vattenytan.

Under olika omständigheter ? Jo, som alla åhusbor vet, är det vid sällsynta tillfällen varma badvattnet grumligt under pålandsvind. Sikten under ytan är usel; dessutom försvårar sjöhävningen spaning från ytan när man ligger som en fällkniv över relingen. Och så blir man våt över hela kroppen och fryser i den kalla havsvinden även om temperaturen på stranden eljest kan förefalla dräglig. Våra marina operationer fick därför inskränkas till sommardagar med måttlig frånlandsvind då sikten var god i det kalla vattnet och båten höll sig lugn i vindskuggan av strandskogen.

Efter åtskilligt letande nödgades vi inse att antingen hade det aldrig funnits något vrak där vi sökte eller var det översandat. Lille Per återkom ständigt med sitt " Vad som göms i sand kommer fram ibland". Men vi gav oss inte, utan återupptog förhörsverksamheten - denna gång i första hand med ålfiskarena på de näraliggande drätterna. Det var när vi talade med Nils Carlsson, far till den kände åhusprofilen och ålfiskaren Lennart Carlsson, som det bokstavligen blev napp. Farbror Nils pekade ut ett område ca 300 meter från stranden där han kunde få redskap skadade därför att de fastnade i ett förtretligt gammalt vrak, som stundom kom fram ur en sandrevel på tre – fyra meters djup. Vraket ville han f ö gärna bli av med!

Övertygade om att vi hamnat rätt blev vi först när vi genom cyklopögat tydligt kunde se en oregelbunden rad av sarkofager; några med locken på, andra utan samt några lock vid sidan av. Hela härligheten var på sidorna omgiven av uppstickande rester av spant. Det såg ut som om sarkofagerna låg i en jättelik bröstkorg med uppstickande revben; ett och annat omlindat med nätrester.

Nu skulle fyndet fotograferas. Vi hade en modern lådkamera som jag hade köpt i England;

6 x 6 cm där objektivet skulle dras ut en bit vid avstånd under 2 meter - Fullow Ensign vill jag minnas att den hette. Först försökte vi ta kort genom cyklopögat från ytan. Besvikelsen blev stor när vi framkallade den dyra, på den tiden superhögkänsliga filmen; Ilford 28 DIN.

I åratal hade vi framkallat och kopierat svartvita filmer i Kais laboratorium i källarvalven under den bergströmska villan. Resultatet blev i detta fall nedslående. Ett dimmigt blurr av speglingar.

Det var uppenbart att vi på något vattenskyddat sätt måste få kameran under vattenytan och närmare vraket.

Ånyo var turen oss bevågen. Pappa Hans Bergström hade något 20-tal år tidigare - och därefter indirekt genom epigoner - revolutionerat belysningskulturen med moderna armaturer och, framför allt, nya sätt att använda ljuskällor i heminredningen; inte bara i Europa utan även på andra håll i världen. I hans företag, Ateljé Lyktan, tillverkades armaturer i det nya materialet plexiglas, som troligen inte förekom i den allmänna handeln.

Alltså sågade och filade bröderna Bergström och jag till en rund skiva, lagom stor att hårt omslutas av öppningen i en gummihandske i största herrstorlek. Plastpåsar existerade inte. Det kan f ö vara förklaringen till den allmängiltiga iakttagelsen att dåtidens husmödrar, nuförtiden äldre damer, gärna samlar på plastkassar i oerhörda mängder.

Med stora förhoppningar på vår konstruktion, där kamerans slutare, avståndsinställning och vred för filmframdragning kunde hanteras genom den mjuka gummihandsken, turades vi om att simma ner till och från olika håll fotografera sarkofagerna i det klara, iskalla vattnet. Själva dykningen, d v s att simma de ca fyra metrarna ner till botten, påskyndades av grodfötterna. Dem har jag fortfarande kvar. Museiföremål hävdar mina söner, som båda är sportdykare - - - äpplet faller inte långt från trädet, sägs det.

Men även denna gång blev resultatet en besvikelse. Kameran hade fast bländare - en plåtskiva med ett hål anpassat för fotografering i gott väder. Ljuset på ca fyra meters djup var naturligtvis för svagt, jämfört med vackert väder på landbacken. Inför nästa försök hade vi filat bländarhålet större. Men bara lite; vi hade läst oss till, att större bländare minskar djupskärpan och att man alltid får sämre skärpa med stor bländaröppning och enkla objektiv.

Det blev allt senare utåt hösten 1953 med om möjligt ännu kallare vatten. Den för denna vår viktigaste verksamhet förargligt hindersamma skolgången med för Kai och mig tidsödande resor till Kristianstads Läroverk, försvårade valet av tillfälle med de rätta väder- och vindförhållandena. Avgörande var också sol någotsånär mitt på dagen för att vraket skulle bli tillräckligt belyst. När tillfället äntligen infann sig, led Per av en lätt förkylning, vilket han inte lyckats dölja tillräckligt väl för mamma Verna. Under hjärtskärande veklagan hade Per satts i husarrest. Så det blev de betydligt mindre köldhärdiga Kai och jag som ensamma fick göra årets sista försök.

Now or never; vi satte allt på ett kort; simmade båda samtidigt omkring och fotograferade varandra bland sarkofager och spant. Värst var det att bli fotograferad liggande i en sarkofag. Man fick kravla ner, vända sig och ta spjärn med händer och fötter för att inte flyta upp och för att kunna hålla sig någotsånär stilla under den 1/25- dels sekund som exponeringen varade.

Macklandet med kameran hade lyckats, även om den därefter blev otjänlig för utomhusfotografering i soligt väder. Men det hade vi räknat med. Det blev bilder, låt vara långt ifrån skarpa, men en betraktare, som sett sarkofagen vid St:a Annas kapell, behöver inte använda sin fantasi för att se vad de föreställer.

För att återkomma till skrönorna kring haveriet, kan jag bara säga att det enda vi faktiskt såg, var den oregelbundna raden av råämnen till sarkofager och här och där några avvälta lock, från sidorna omgiven av spant som sanden slipat spetsiga. Då visste vi naturligtvis inte att det var halvfabrikat. Vi trodde nog att det rörde sig om riktiga sarkofager i relativt mjuk sandsten, som vanställts av sandens rörelser. När man viftat undan sanden vid foten av en sarkofag kunde man se plankorna i trädäcket som den vilade på. Utifrån denna amatörmässiga iakttagelse, går det inte att bedöma om skutan haft ett akterhus som brutits bort och blivit kaffeved eller möjligen hamnat annorstädes som ett separat vrak.

Kanske var haveriet bara en trivial händelse, där en påver fraktskuta kommit ur kurs och gått i kvav några hundra meter från stranden. Simkunnigheten bland dåtidens sjömän var i regel obefintlig. Fynden av deras döda kroppar har dramatiserat denna och liknande tilldragelser, sammanfattade i olika varianter av skrönor som även framtida generationer kommer att undfägnas med.

Kanske innehöll skeppskassan till någon del smycken och andra värdeföremål, avsedda att omsättas i reda pengar. Kanske bestod det förmenta brottet och allt hysch hysch däromkring helt enkelt endast däri, att bärgarna - som inte nödvändigtvis behöver varit kriminella vrakplundrare - för egen del ville behålla det måhända ovanligt värdefulla vrakgodset utan att anmäla fyndet till konungens befallningshavare. Avundsjuka har sedan givit upphov till berättelsen om morden och näring åt ryktena om att förbannelser vilar över de tillvaratagna föremålen och deras innehavare i flera släktled.

I den mån frågan är värd att utreda närmare, är det i första hand något för marinarkeologisk expertis med kunskap om dåtida skepps konstruktion, förutsatt att bärgningen av några sarkofager i slutet av 1950-talet inte omintetgjort förutsättningarna. I motsats till nu, var det då tillåtet att ostraffat rota i gamla vrak utan särskilt tillstånd och medverkan av arkeologisk expertis. I så fall skulle kompetenta marinarkeologer kunna uttala sig med viss sannolikhet om huruvida det funnits ett högre akterskepp med plats för befälspersoner och passagerare och i så fall om det brutits bort innan resten av skeppet hamnade på botten där det nu ligger.

Apropå sarkofagen vid St:a Annas kapell, kan avslutningsvis förtäljas att den blev orsaken till en lyckligtvis överstånden sinnnesvilla hos mina söner Markus och Örjan. Deras farfar, Hjalmar Månsson, kunde buktala till husbehov. När han ensam tog med småpojkarna på promenad i byn, brukade det konstigt nog alltid slumpa sig så att de spatserade längs gångvägen vid kapellet. Där lät han pojkarna prata med den döde abboten som talade förmanade till dem inifrån sarkofagen. Pojkarnas stora bekymmer var att de aldrig kom ihåg att ta med den ficklampa som förvaras i vår tambur.

Och farfar lär inte ha påmint dem; ett förståeligt förbiseende ! Hur de än kikade in genom springan under locket, var det beklagligtvis alltid för mörkt därinne för att kunna se munken.

Så vitt min far berättat ledde detta hans apspel till komplikationer endast vid ett tillfälle. Det kom en ung mamma med ett par flickor i pojkarnas ålder. De ville naturligtvis också kika in under locket. Det var mamman - inte flickorna - som blev så rädd när hon hörde abbotens mässande förmaningar att hon, blek om nosen, skyndsamt drog flickorna bort från det lugubra stället.

Åhus i april 1999

Mogens Månsson