Svalbard - ett återbesök

Henrik Hansson

 

Hans-Christian insåg att han inte hade tid att få upp signalpistolen, men han hann köra undan med sin skoter - Isbjörnen anföll istället skotern bredvid, slog med full kraft med ramen mot fordonet och högg i sadeln med tänderna. De fastboende på Svalbard har slutat räkna björnmöten, man frågar inte har du sett isbjörn? utan: - berätta din "bästa" isbjörnshistoria! Detta var Hans-Christians historia som utspelade sig på östsidan av Spetsbergen förra året. Hans-Christian - som varit biologiassistent till sysselmannen på Svalbard från 1960-talet, sedan medhjälpare till olika polarforskare och nu, maj 2002, min skoterguide med bössa på väg till Tempelfjorden och von Posts glaciär.

Det här var min andra resa till Spetsbergen. För tolv år sedan var jag med på en fjorton dagars resa, då vi gjorde vandringar i olika områden längs västra och norra kusten. Vi träffade då "världens mest nordligt boende man" Reidar Håvelsrud (reservation för felstavat namn). Han bodde i en egenhändigt timrad stuga av sibiriskt drivtimmer. Kraftiga stockar finner man överallt längs kusterna, men Svalbards endemiska växtlighet når aldrig mer än 30 centimeter över markytan.

Reidar mötte ofta isbjörn och hans cirka tio grönlandshundar, kedjade utomhus, gav ifrån sig ett särskilt skall när isbjörn var i närheten – de gillade inte att bli av med sin hundmat. Hundarna är dock för snabba för björnen och brukar irritera med att nafsa den i baken. Vid ett tillfälle gav hundarna "isbjörns-skall" – Reidar gick ut ur huset, men såg ingen isbjörn. Rundade byggnaden och blickade över de stora vita vidderna – ingen björn…? Hundarna envisades med sina skall - plötsligt såg han björnen några meter upp i torkställningen för sälskinnen – trevandes efter ätbart!

Vid ett annat tillfälle forcerade en isbjörn fönsterluckan nattetid och Reidar hoppade ur sängen – tog bössan från hyllan och sköt björnen i sängen. Jag frågade Hans-Christian om han kände till något om Reidar? Visst - han är väl känd. Reidar skrev för tre år sedan en bok om sitt jägarliv.

Den mest dramatiska nya berättelsen är kanske när han skulle hjälpa till att leta efter olja på ögruppen. Vid färd med bandvagn över isen brast den. Bandvagnen gick till botten åtta meter ned. Reidar tog sig ut och simmade upp, men hittade inte tillbaka till öppningen i isen. Han simmade ned till bandvagnen – orienterade sig efter ljuset och simmade upp. Det gäller att vara iskall i detta område.

Mindre lugn var en av de norska guiderna som noga instruerat de amerikanska turisterna att väcka honom i tältet om de såg en isbjörn. I tältlägren sitter nattetid alltid en person vakt med gevär eller signalpistol. Dessutom är tälten omgärdade av "snubbeltråd" för isbjörn – bryts tråden avfyras en signalraket. Guiden vaknade av röster och gick upp – fann till sin förskräckelse att alla turister redan var uppe och i fullgång att videofilma en nyfiken björn.

Under min resa för tolv år sedan såg vi isbjörn vid två tillfällen och "indirekt" vid ett tillfälle. I Raudfjorden i norr nära glaciären kunde vi under flera timmar från stranden observera en stor isbjörn simma en lång sträcka under vattnet – dyka upp överraskande och direkt döda en solbadande säl på ett isflak. Sedan kalasade björnen på måltiden. Jakt-tekniken var skrämmande effektiv.

Isbjörn kanske hellre skulle benämnas vattenbjörn – den är mycket smidig och snabb i vatten. Det fick vi bevittna när vår båt kom i kapp en simmande isbjörn. Vår kustbåt var en robust stålbåt med kojer och matsal. I ett isolerat område i norr såg vi på en av våra strandvandringar en upp-och-ned vänd gummibåt. Fram kröp efter ett tag ett tyskt par som övernattat i detta "tält". Mannen var fotograf och hade dagen innan fått fina bilder av en isbjörn som försökte kliva in i båten. De främre pontonerna punkterades och båten blev obrukbar. Var är björnen nu? Här någonstans…Bilderna blev verkligen bra – jag fick en kopia av den tyska tidningen senare.

Henrik på skoter

Henrik på skoter

 

 

Detta var en snabbt nedskriven text om Svalbardsmänniskor och björnmöten. I höst planeras en mer översiktlig presentation i föredragsform om Svalbards natur, historia samt mer björn och människoöden. Bilder från mina båda resor, material från böcker och nätet blir grunden. Kanske finns det en grupp som vill följa med på en resa? Mitt önskemål är att återkomma i januari – februari vid fullmåne – då lär landskapet var förtrollat. Min skoterguide till den ryska bosättningen Barentsburg – Ingvild Lakseide +0047 416 91 119 http://www.wildlife.no ordnar gärna ett specialprogram med skoterturer, hundsläde, gruvbesök, isgrottor eller andra specialönskemål.