Sydfyn, Tåsinge och Ærø

Anders Schærström

En lantlig kyrkogård bland vajande sädesfält och susande höga trädkronor, en vitkalkad kyrka, så typisk för Danmark och Skåne. Jag ställer cykeln vid muren och går in. Byn heter Landet och ligger ungefär mitt på ön Tåsinge, söder om Fyn. Här får man en känsla av att livet i regel går sin gilla gång. Men här söker jag och finner lätt spåren av den händelse som en gång riktade massmediernas uppmärksamhet på trakten. Här vilar Elvira Madigan och Sixten Sparre, döda 1889 - 22 respektive 35 år gamla. Deras tragiska öde har blivit allmän egendom genom sång och film och behöver inte upprepas. Några kilometer härifrån står en minnessten vid platsen i Nørreskoven, där man fann dem sedan de, utrustade med en utflyktskorg, försvunnit från pensionatet i det vackra fiskeläget Troense.

Sixten Sparres hustru telegraferade tillåtelse att mannen fick begravas tillsammans med sin älskarinna men på villkor att det skulle finnas en skiljevägg mellan kistorna och att de skulle ha skilda gravstenar. Ortsbefolkningen visade uppenbarligen stor förståelse för det unga paret. Självmördare skulle enligt tidens regler begravas utanför kyrkogården, men prästfrun själv såg till att klä dem ståndsmässigt inför begravningen och pastor Schousboe visade ett föredömligt civilkurage genom att vid graven citera Kristi ord ”Dömen icke på det att I icke mån bliva dömda”, något som renderade honom en skarp reprimand från biskopen och sånär hade kostat honom hans tjänst.

Inte långt därifrån, i byn Bregninge, ligger ett hembygdsmuseum som heter Taasinge Skipperhjem & Folkemindesamlingen. Ett rum är ägnat åt de olyckliga Elvira och Sixten. På en gammal grammofon kan man lyssna till det kända skillingtrycket medan man betraktar bilder och föremål med anknytning till de båda. Museets samlingar är annars grundlagda av målarmästaren Poul Fredholm som ofta fick antikviteter som betalning för måleritjänsterna.

I en av mina handböcker står det att det var Svendborg som ”uppfann cykelturismen”. Därav skall man inte dra slutsatsen att trakten skulle vara helt plan. Landskapet är i själva verket nog så backigt.Det är inte långt till ”de Fynske Alper” och man får anstränga sig rejält emellanåt. Men läget är strategiskt och man når lätt inte bara södra Fyn utan även Tåsinge - via en hög bro - och Ærø. Jag har hyrt en cykel på vandrarhemmet där jag bor och flänger runt i trakten på landsvägar, småvägar, stadsgator, cykelbanor och stigar. Själva Svendborg är en attraktiv stad. Villorna vid sundet och segelbåtarna i marinorna utstrålar välstånd. I hamnen har jag svårt att bestämma mig inför utbudet av havets läckerheter. Havet är mycket nära och mycket av traktens historia är nära förknippad med sjöfart, handel och fiske. Härifrån kommer skeppsredare och vanligt sjöfolk. Här har havet inspirerat författare och konstnärer. Hit söker sig det moderna fritidsfolket för att segla, bada och ha det skönt.

Bregninge Kirke på Tåsinge, är belägen på en höjd och man kan gå upp i tornet för att få ännu bättre utsikt. Jag klättrar på gamla vindlande trappor och når upp till ett loft, där en tonårsflicka sitter alldeles ensam och tar betalt av besökarna - som inte direkt står i kö. I själva verket är jag den ende just då. Jag får en känsla av att det skulle kunna kännas kusligt där i kyrktornet, men genom fönstergluggen skymtar jag landskapet runtomkring och det andas den högsommarfrid som hör samman med det öppna odlingslandskapet. Jag betalar och klättrar vidare. Vädret är klart och jag försöker orientera mig i landskapet. Jag ser hav och slätt, vitkalkade hus med halmtak, väderkvarnar och vindkraftverk. Öarna höjer sig nätt och jämnt över vattnet och skulle ligga mycket illa till om växthuseffekten skulle få havsytan att stiga några meter. Allt som allt skall man, när vädret är som klarast, kunna se 35 öar och holmar samt 65 kyrkor härifrån. Jag ser många, försöker räkna men tappar bort mig.

Cykeln och jag tar färjan till Ærø. I flera år har jag velat komma dit och nu skall det bli av. Däcket är fullt av folk som njuter av sommaren och havsluften. Efter drygt en timme stiger vi av i Ærøskøbing, huvudorten på ön. Vill man få en uppfattning om en köping från 1700-talet så är Ærøskøbing den rätta platsen. Korsvirkeshus, kullerstenar, stockrosor, skvallerspeglar, välhållna offentliga handpumpar (i bruk som vattenkällor fram till 1952) - och så dörrar, dessa dörrar. Alla olika, alla dekorerade och påkostade. De äldsta husen är från 1600-talet och ett av dem tycks med ålderns rätt ha lutat sig tillbaka, stöttat av ett par yngre kollegor.

I det som en gång var socknens fattighus finns en märklig utställning. Det ena rummet efter det andra är fyllt med skeppsmodeller, mest i flaskor. Stora och små, enkla och mycket detaljerade. Båttyper som en landkrabba måhända hört namnen på men inte kan identifiera. Här öppnade Flaske-Petter sin samling av egenhändigt byggda skeppsmodeller för allmänheten redan 1943. Tretton år senare drog han sig tillbaka, 85 år gammal, och dog året därpå. Då hade han under sitt långa liv hunnit med att bygga otroliga 1.700 flaskskepp och ytterligare kring 50 skeppsmodeller, varav utställningen lär omfatta 250 st.

Egentligen hette han Peter Jacobsen och som många andra gick han till sjöss vid 16 års ålder. Under de följande 15-16 åren arbetade han ombord på fartyg av många nationaliteter, så småningom som kock och hovmästare. När han gifte sig med en engelsk flicka gick han i land och de försökte utan större framgång driva ett värdshus tillsammans i England. Efter några år i Tyskland hamnade de till sist i Danmark, där han arbetade som sjöman, kock, cirkus- och tivoliarbetare. Hela tiden odlade han sin hobby - att bygga skeppsmodeller.

Han hade tänkt sig att hans grav skulle prydas av ett kors som han själv stöpt i cement och dekorerat med sju stycken flaskskepp, men den religiösa änkan fann det alltför opassande att ställa det på kyrkogården, så det blev kvar i utställningen.

Solen gassar och jag ger mig ut på Ærøs idylliska småvägar. Upp och ner bär det mellan mognande säd, gröna dungar, betande kor, vallmor och blåklint. Jag försöker se så mycket som möjligt av den 30 km långa och som mest 9 km breda ön och inser att detta är en plats där man inte skall jäkta.

Jag når Skovby som är känt för en ”ultrakort” runristning. Med runor som användes på senmedeltiden står det på en sten mitt i byn kort och gott ”PN”. Vad ristaren kan ha velat säga med detta lakoniska meddelande är obekant. Möjligen är det ett par initialer. Stenen påträffades så sent som 1994.

Är det måhända solen och otillräcklig vätsketillförsel som gör mig vimmelkantig och ostadig? Jag kör på en grusväg och plötsligt i en nedförsbacke blir gruset alltför löst. Framhjulet plöjer ner i det lösa gruset och jag faller. Vad som är tur, vad som är skicklighet och vad som är bistånd från goda makter vet jag inte. I alla fall kommer jag undan med några fläckar på byxorna och en tankeställare. Jag fortsätter i något lugnare tempo till Marstal, Ærøs andra stad. Jag stiger in på första bästa servering, dammig, smutsig och svettig, upptäcker att jag tappat kammen när jag vurpade, och beställer en stor ”dansk vand”. Servitrisen förklarar leende att de bara har en storlek på flaskorna men att hon gärna tar in två på en gång, vilket jag tackar för.

Naturligtvis präglas även Marstal av sjöfarten. Här finns varv och navigationsutbildning. I kyrkan hänger flera skeppsmodeller. Och på huvudgatan pågår turistkommersen.

En mycket klar dag i maj året efteråt är jag på väg från Stockholm till Bryssel och från flygplanet ser jag plötsligt det sydfynska öhavet utbreda sig. På en gång ser jag det alltsammans - Svendborg, Ærø, Tåsinge. Fälten lyser gult av raps. Vattnen glittrar. Båtarna går. Och jag känner med ens, att dit måste jag återvända.

Några källor

Poul Erik Pedersen: Elvira Madigan och Sixten Sparre. Dramat i Troense. Kompendium.

Ture i Danmark. Politikens Forlag.

Peter Lenken: ”En prydnad för sitt hus” Göteborgs-Posten 9 oktober 1988.