Tankar kring en tändsticksask

På tändsticksasken står det ”Alfr. Andersson Östra Torp Välsorterad Landthandel”.

Etiketten är beige-brun av ålder och en liten aning skrynklig men hel. Plånen har spår av användning men är inte utslitna. Tändstickorna har förmodligen för länge sedan gått åt - inte bara till att tända stearinljus utan också foto­genlampor och eld i vedspisen. Sedan har nå­gon fyllt asken med stålpennor. Det är otroligt så många stålpennor det ryms i en tändsticksask - mer än tillräckligt för en hel skolklass. Finns det någon som använder stål­pennor nuförtiden? När jag ser dem minns jag att jag själv faktiskt använde sådana under min allra tidigaste skoltid. Det låter som om det vore fruktansvärt länge sedan, men kanske är det bara ett tecken på hur fort förändringarna gått därifrån till att ha datorer inte bara på kontoren utan också i skolorna och i hemmen. Stålpennor förutsatte pennskaft, bläckhorn och läskpapper. Antagligen kunde man köpa sådant hos Alfr. Andersson.

Omständigheterna har lett till att jag nu har tändsticksaskens öde i mina händer.

När upphörde handlare Andersson med sin verksamhet? Jag vet i alla fall, därför att jag har hört det berättas, att Alfred Anderssons lanthandel var en viktig institution i den lilla byn vid skandinaviska halvöns sydspets på 1920- och 1930-talen. Där fanns livets nödtorft - i den mån man inte producerade det själv eller köpte det direkt från lantbrukare och hantverkare - men där fanns också smakprov från den fina, urbana och avlägsna världens lyxartiklar - kanske några porslinsvaror, leksa­ker eller bokmärken. Jag vet också, därför att jag hört det, att Alfred Andersson var en handlare som kände sina kunder personligen och var mån om dem. Till jul lämnade han små personliga presenter till dem, t ex en liten sockerskål - som också den finns kvar.

Kanske finns det spår av lanthandeln i något arkiv - räkenskaper, deklarationer. Har någon tagit vara på något av inredningen? Risken är stor att det inte har skett. Tingen överlever oss - såvida de inte råkar ut för någon olycka eller vi helt enkelt låter dem brännas upp eller malas ner till en anonym gröt av avfall. ”Man kan inte spara på allt”, sägs det. Nej, naturligtvis inte.

Men är just detta kanske den sista tändsticks­asken i sitt slag? Skall jag ta ansvaret för att också den försvinner med sin lilla historia om handlaren, hans livsgärning och hans kunder?

Tändsticksasken med stålpennorna ligger kvar framför bildskärmen.

Anders Schærström