Vattendrag och vattendragsnamn

Vatten är en förutsättning för mänskligt liv. Bosättningar har gjorts längs kuster och stränder och i floddalar eller t ex där oaser gjort det möjligt att överleva i en eljest vattenfattig omgivning. Kampen om vattnet och vattnets källor kan komma att stå lika het som om olja eller andra tillgångar. Exemplevis vem har rätten till vattnet i Eufrat och Tigris - Irak som floderna flyter igenom eller Turkiet där källorna ligger?

Sverige är rikt på sjöar och vattendrag - antal sjöar om minst 0.01 km² är enligt Sveriges Nationalatlas 92409 med en total yta av knappt 41.500 km² eller ca 9 % av landets yta. Enligt samma källa är det vanligaste sjönamnet Långtjärnen även om det finns många ord för sjö i ortnamnen: t ex ava, damm, fjärd, gyl, göl, hå, jaur, järv, kärr, lamm, lompolo, mar, puss, sel, sjö, tjärn, träsk och vatten. Sjörikedomen skiljer starkt mellan olika delar av landet beroende på olika naturtyper, i Arjeplogs kommun med dess brutna landyta finns drygt 8700 sjöar medan Burlöv, Hälsingborg, Kävlinge, Landskrona och Åstorp i det flata och leriga västra Skåne saknar sjöar.

Även för vattendrag finns ganska många ord. En synonymordbok tar upp bäck, flod, fors, jokk, rännil, ström, å och älv; härutöver kan man väl tänka sig dike och flöde och kanske ytterligare något. Ofta ligger det någon rangordning i orden, en flod eller älv är större än en å som i sin tur är större än en bäck men som strax framgår är detta inte entydigt. Nordisk Familjebok (1907) definierar flod som "en jämförelsevis betydlig vattenmassa, som, innesluten inom en på jordytan befintlig naturlig, rännformig fördjupning, med större eller mindre hastighet förflyttar sig (rinner) från högre belägna till lägre trakter och slutligen utfaller i hafvet eller någon större insjö. Liksom strömmar och åar uppkomma genom förening eller sammanflöde af källsprång och bäckar, så äro floderna (älfvarna) bildade genom förening af strömmar och andra större vattendrag. Det är således hufvudsakligen storleken (bredden, djupet, vattenrikedomen m .m.), som utgör skillnaden mellan bäckar, åar, strömmar och floder."

Även om ordet älv som sagt ofta för tankarna till ett betydande flöde, kan det i västra Sverige liksom i Norge användas även om mindre vattendrag. Å andra sidan kan ordet å dialektalt beteckna även stora vattendrag. Ångermanälvens floddal är ju inte bara i bygden känd som Ådalen! Också i modern isländska är ordet á det vanliga efterledet i flodnamn: Þjórsá, Jökulsá, oftare förekommande än fljót.

Vattendragen, liksom f ö även sjöar, har ofta fått sina namn av färgen på vattnet (Svartån, Klarälven), vad som finns i eller vid dem (Igelbäcken, Älgån) eller sitt allmänna utseende (Storån, Krokbäck). De kan även uppkallas efter platser vid dem, även om namnen då kan bita sig svansen - Ronnebyån har sitt namn efter Ronneby, men Ronneby innehåller det äldre Rotn ("den rytande") som var åns gamla namn. Dessa namngrund är naturligtvis inte något enbart svenskt fenomen, andra exempel är de många Hvítá på Island (jökelfloder som för med sig slam), Mustajoki (Svartå), Red River, Schwartza och Gula floden. Vidare har gränser ofta gått i vattendrag vilket t ex Råå utanför Hälsingborg minner om - rå är ju ett ord för gränsmärke.

Några ord om härledningen av en del av orden för vattendrag, hämtade främst från Etymologisk ordbok av Elof Hellquist .

- bäck: ev besläktat med ett forniriskt ord ‘búal’ för vatten och ett fornslaviskt ‘bagno’ för träsk

- flod: besläktat med flyta och grekiska ‘ploo’ seglar, samma stam som i isländska ‘flói’ vik och dialektala ‘flo’ myr

- ström: av en indoeuropeisk rot ‘sru’ flyta som återfinns även i t ex reumatism och diarre liksom i ryskans ord för ö, ‘ostrov’ som egentligen är = det omflutna. I isländska, liksom i fornsvenska, straumur och denna form finns kvar i det finska stadsnamnet Raumo (diftongen au har i svenska övergått i ö, finskan har bevarat den gamla formen men undviker konsonantanhopningar i början av ord)

- å: besläktat med gotiskan ‘ahwa’ vatten och fornhögtyskan ‘aha’ älv (bevarat som -a eller -ach i ortnamn som Fulda rep Biberach) liksom latinets ‘aqua’. Fornsvensk form a, i genitiv ar som återfinns t ex i Arboga. Gotiskans ’ahwa’ ger f ö liksom Raumo ett exempel på ett germanskt gammalt inlån i finskan: Åland, vattenland, heter på finska Ahvenanmaa.

- älv: feminimbildning till latinets ‘albus’ vit (som möjligen ingår i ‘Alperna’), jämför tyska flodnamnet Elbe.

Liksom så många andra ord för företeelser i naturen har vattendragsorden också varit produktiva i personnamnsbildning i Sverige. Ur SCB:s namndatabas (se www.scb.se) har jag hämtat uppgifterna i följande tabell. Namnbasen innehåller ca 360.000 namn, där olika stavningar räknats var för sig, av vilka man kan söka bland de 130.000 som bärs av minst 5 personer. 1-2 promille av dessa är de nämnda bäck, flod, fors, ström, å och älv eller har dessa ord som förled, antalet bärare är drygt 120.000 eller drygt 1 % av befolkningen. Jag har i tabellen slagit samman t ex beck- och bäck och inte tagit med namn av typen Bäcklin utan begränsat urvalet till (någorlunda) naturliga efterleder. Å är mest produktivt i bemärkelsen störst antal olika sammansättningar. Antal 0 i tabellen innebär att ingen förekomst finns bland namnen med minst 5 bärare, men det kan alltså i något eller några fall finnas enstaka personer även med dessa namn. I ett par fall anges 1 i antal, vilket är då jag på annat håll sett att namnet finns. Högre antal har avrundats.

 Erik Elvers

Lästips
Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige
Harry Ståhl: Ortnamn och ortnamnsforskning